Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
De flesta medlemmarna av riksdagen skulle inte ha tvekat att överlämna Luther åt
Roms hämnd. Det fanns emellertid många som insåg och beklagade det fördärv som
härskade inom kyrkan. De önskade få ett slut på de missbruk som det tyska folket led under,
på grund av prästerskapets girighet och korruption. Legaten hade framställt den påvliga
regeringen i det gynnsammaste tänkbara ljus. Nu påverkade Herren en medlem av riksdagen
att ge en korrekt skildring av de följder det påvliga tyranniet hade haft. Med ädel fasthet
stod hertig Georg av Sachsen upp i denna furstliga församling och räknade med
fruktansvärd exakthet upp påvedömets bedrägerier och avskyvärdheter och de katastrofala
resultaten av detta. Till slut sade han:
”Dessa är några av de missförhållanden som höjer sitt rop mot Rom. All skamkänsla är
försvunnen. Deras enda mål är. . . pengar, pengar, pengar, . . . så att präster som skulle
framhålla sanningen inte uttalar något annat än lögn och inte endast blir tolererade utan
också belönade, därför att ju större deras lögner är desto större deras vinning. Det är från
denna orena källa sådant smutsat vatten strömmar ut. Utsvävningar och habegär räcker
varandra handen. . . Tyvärr är det de skandaler som prästerskapet orsakar, som störtar så
många arma människor i evig förtappelse. En allmän reform måste genomföras.” —
D’Aubigné, band 7, kap. 4.
Ett mer effektivt och kraftfullt fördömande av de påvliga oegentligheterna kunde inte
ens ha gjorts av Luther själv. Och medvetandet om att talaren var Reformationens avgjorda
fiende gjorde att hans ord fick ännu större inflytande.
Om församlingen hade fått sina ögon öppnade, skulle de som var närvarande ha sett
Guds änglar som sände ljusstrålar genom villfarelsens mörker och öppnade sinnena att ta
emot sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud som hade kontroll till
och med över Reformationens motståndare. På det sättet banades väg för det stora verk som
snart skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av en som var större än
Luther hade hörts i denna församling.
En kommitté utsågs omedelbart av riksdagen som skulle utarbeta en förteckning över
de påvliga pålagor som vilade så tungt på det tyska folket. Denna förteckning, som innehöll
101 punkter, lades fram för kejsaren med anmodan om att ögonblickligen vidta åtgärder så
att detta onda kunde avhjälpas. ”Vilken förlust av kristna själar”, sade motionärerna, ”vilka
plundringar, vilken utsugning som följd av de skandaler som kristenhetens andliga huvud
har omgett sig med. Det är vår plikt att förhindra vårt folks ruin och vanära. Därför ber vi er
underdånigast, men enträget om att ge befallning om en allmän reformation och att se till att
den genomförs.” — D’Aubigné, band 7, kap. 4.
101