Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
hade varit skrytsamt och förmätet, skulle Jakob ögonblickligen ha blivit tillintetgjord. Det
kom emellertid från en fast övertygelse hos en människa som erkänner sin svaghet och
ovärdighet, men som ändå litar på den nåd som kommer från Gud, han som är trogen sitt
förbund.
Segervinnare
”Han kämpade med ängeln och vann seger.” — Hos. 12: 4. Genom ödmjukhet och
ånger och genom att överlämna sig åt Herren vann denna syndiga, felande, dödliga
människa seger i kamp med himmelens majestät. Med skälvande händer höll han fast vid
Guds löften. Den eviga kärleken kunde inte vända sig bort ifrån syndarens bön. Som ett
bevis på hans seger och som en uppmuntran för andra som vill följa hans exempel blev hans
namn förändrat. Från ett namn som påminde om hans synd ändrades det till ett namn som
påminde om hans seger. Förhållandet att Jakob hade kämpat med Gud och vunnit, var en
förvissning om, att han också skulle kunna segra över människor. Han fruktade nu inte
längre för att möta sin brors vrede, eftersom Herren var hans försvarare.
Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och påstått att han hade rätt att förgöra
honom på grund av hans synd. Han hade påverkat Esau att marschera upp emot honom.
Under det att patriarken kämpade hela den långa natten trängde sig Satan in på honom med
en djup känsla av hans skuld för att göra honom missmodig och få honom att släppa sitt
grepp om Gud. Jakob drevs nästan till förtvivlan. Men han visste att utan hjälp från Gud
måste han gå under. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd. Han bönföll nu Gud om nåd.
Han ville inte uppge sitt beslut utan höll fast vid ängeln och bad med allvarliga, ångestfyllda
rop, intill dess att han vann seger.
På samma sätt som Satan påverkade Esau att marschera mot Jakob, kommer han att
upphetsa de ogudaktiga till att förgöra Guds folk under nödens tid. Som han anklagade
Jakob, kommer han också att anklaga Guds folk. Han betraktar människorna i världen som
sina undersåtar, men den lilla grupp som ärar Guds bud, sätter sig emot hans herravälde.
Om han kunde utplåna dem från jorden, skulle hans triumf vara fullständig. Han ser att
heliga änglar beskyddar dem. Därav sluter han sig till att deras synder är förlåtna. Men han
vet inre att deras sak är avgjord i den himmelska helgedomen. Han känner väl till de synder
som han frestat dem att begå. Dessa synder framställer han nu för Gud i den skarpaste
belysning. Han hävdar att detta folk lika mycket som han själv förtjänar att bli utestängda
från Guds kärlek. Han förklarar att Herren inte kan vara rättfärdig om han förlåter deras
synder, men förgör honom och hans änglar. Han kräver dem som sitt byte och att de skall
överlämnas i hans händer, så att han kan förgöra dem.
436