Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
men han kommer att uppehålla en ständig kamp emot den. Här är det Kristi hjälp är
nödvändig. Den mänskliga svagheten förenas med den gudomliga kraften och tron utbrister:
”Men Gud vare tack, som giver oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!” — 1 Kor. 15:
57.
Bibeln visar tydligt att helgelsens verk försiggår gradvis. När syndaren vid sin
omvändelse får frid med Gud genom försoningens blod, har det kristna livet endast börjat.
Nu skall vi ”gå framåt mot det som hör till fullkomningen”, ”och så bliva fullvuxna intill
Kristi fullhet”. Aposteln Paulus säger: ”Ett gör jag: jag förgäter det som är bakom mig och
sträcker mig mot det som är framför mig och jagar mot målet för att få den segerlön, som
hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus.” — Fil. 3: 13, 14. Petrus
visar de steg vi skall gå för att uppnå den bibliska helgelsen: ”Vinnläggen eder just därför på
allt sätt om att i eder tro bevisa dygd, i dygden kunskap, i kunskapen återhållsamhet, i
återhållsamheten ståndaktighet, i ståndaktigheten gudsfruktan, i gudsfruktan broderlig
kärlek, i den broderliga kärleken allmännelig kärlek. . . Ty om I det gören, skolen I aldrig
någonsin komma på fall.” — 2 Petr. 1: 5-10.
Profeten Daniel ger ett exempel på sann helgelse. Hans liv var upptaget av ädel tjänst
för hans Herre. Han var i Guds ögon ”högt benådad.” (Dan. 10: 11.) Men i stället för att
påstå att han själv var ren och helig ställde denne benådade profet sig på samma nivå som de
verkliga syndarna i Israel och bad till Gud för sitt folk: ”Ty icke i förlitande på vad
rattfärdigt vi hava gjort bönfalla vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet.”
”Vi hava syndat, vi hava varit ogudaktiga.” Han säger: ”Medan jag. . . så talade och bad och
bekände min egen och mitt folk Israels synd.” Och när Guds Son vid ett senare tillfälle
uppenbarade sig för att ge honom upplysning sade Daniel: ”Färgen vek bort ifrån mitt
ansikte. . . och jag hade ingen kraft mer kvar.” — Dan. 9: 18, 15, 20; 10: 8.
Då Job hörde Herrens röst ur stormen sade han: ”Därför tager jag det tillbaka och
ångrar mig i stoft och aska.” — Job 42: 6. Då Jesaja såg Herrens härlighet och hörde
keruberna ropa: ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot” , sade han: ”Ve mig, jag förgås.”
Efter det att Paulus hade blivit uppryckt ända till den tredje himmelen och hade hört saker
som det inte är möjligt för någon människa att uttrycka, talar han om sig själv som ”den
ringaste bland alla heliga”. Den älskade lärjungen Johannes som lutade sig mot Jesu bröst
föll ned som en död för ängelns fötter. (Jes. 6: 3, 5; 2 Kor. 12: 2-4; Ef. 3: 8; Upp. 1: 1.)
Ingen självupphöjelse, inga skrytsamma påståenden om frihet från synd kan
förekomma hos dem som vandrar i skuggan av Golgata kors. De inser att det var deras synd
som var orsaken till Guds Sons lidanden och som kom hans hjärta att brista. Tanken på detta
gör dem ödmjuka. De som lever närmast Jesus, kan bäst se den mänskliga svagheten och
syndfullheten. Deras enda hopp är en korsfäst och uppstånden Frälsares förtjänst.
332