Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
”England för alltid hade upphört att vara ett land där de kunde bo”. — J. G. PaIfrey: History
of New England, kap. 3, par. 43. Några bestämde sig för att söka sin tillflykt till Holland. De
mötte svårigheter, förluster och blev fängslade. Deras planer gick om intet. De blev förrådda
i sina fienders händer. Men tålamod och uthållighet gav till slut resultat. De fann skydd på
den holländska republikens vänliga kuster.
De lämnade hus, ägodelar och levebröd
Då de flydde lämnade de hus, ägodelar och levebröd. De var främlingar i ett
främmande land, bland ett folk som talade ett annat språk och som hade andra seder. De
tvingades att söka nytt arbete som de var obekanta med för att tjäna sitt dagliga bröd.
Medelålders män som hela sitt liv varit jordbrukare, måste nu lära sig ett hantverk. Men de
fann sig med glädje i förhållandena och lät ingen tid gå förlorad i sysslolöshet eller
klagomål. Fastän de flesta var fattiga, tackade de Gud för de välsignelser han ändå gav dem.
De fann glädje i ostörd, andlig gemenskap med honom. ”De visste att de var pilgrimer, men
tänkte inte så mycket på det. I stället lyfte de sina ögon upp till himmelen, sitt käraste
fosterland, och kände sig uppmuntrade och styrkta.” — Bancroft, del. 1, kap. 12, par. 15.
Mitt under svårigheter och landsflykt blev kärleken och tron stärkt. De litade på
Herrens löften. Han svek dem inte när de led nöd. Hans änglar var nära dem för att
uppmuntra och uppehålla dem. Och då Guds hand tycktes leda dem över havet till ett land
där de själva kunde grunda ett rike och efterlämna åt sina barn frihetens dyrbara gåva, gick
de utan att dröja fram på den väg försynen anvisade. Gud hade tillåtit att hans folk prövades,
så att de skulle bli beredda för det verk som han i sin nåd ville utföra för dem. Församlingen
hade förts in i onda tider för att den skulle kunna bli upprättad igen. Gud ville nu uppenbara
sin makt för att befria den, så att världen skulle få ett nytt bevis på att han inte sviker den
som sätter sin tillit till honom. Han ledde händelsernas gång så att både Satans vrede och
onda människors intriger tjänade till att befrämja hans ära och tillförsäkra hans folk en trygg
tillflyktsort. Förföljelse och landsflykt öppnade vägen till frihet och lycka.
Då puritanerna först tvingades att lämna den engelska kyrkan, hade de sammanslutit
sig i en högtidlig överenskommelse att de, som Herrens fria folk, skulle ”vandra
tillsammans på alla de av hans vägar som de då kände till och som de senare skulle få
upplysning om”. — J. Brown, The Pilgrim Fathers, sid.74. Detta var Reformationens sanna
anda, och den viktigaste grundprincipen i protestantismen. Det var för denna orsaks skull
som de första invandrarna reste från Holland för att finna ett hem i den nya världen. John
Robinson, deras präst, som genom försynens skickelse hindrades att följa med dem, sade i
sitt avskedstal:
”Bröder vi måste snart skiljas. Endast Herren vet om jag skall leva så att jag någonsin
mer får se era ansikten. Men vare sig Herren har bestämt det så eller inte, så vill jag inför
205