Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
”Frihetens höga senat”
”Dårarna säga i sina hjärtan: ’Det finnes ingen Gud’.” ”Deras galenskap skall bliva
uppenbar för alla.” — Ps. 14: 1; 2 Tim. 3: 9. Efter det att Frankrike hade förkastat tillbedjan
av den levande Guden ”den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid”, dröjde det inte
länge förrän landet sjönk ned till förnedrande avguderi. Förnuftets gudinna, personifierad av
en lastbar kvinna, tillbads. Och detta gjorde nationen genom sin nationalförsamling och
genom sina högsta, civila och lagstiftande myndigheter. Historikern skriver: ”En av
ceremonierna under denna vanvettets tid står utan motstycke i oförnuft i samband med
ogudaktighet. Nationalförsamlingens dörrar öppnades och i spetsen för en orkester kom
kommunalstyrelsens medlemmar i högtidlig procession. De sjöng en hymn till frihetens lov
och följde en beslöjad kvinna som de kallade förnuftets gudinna. Efter det att hon förts
innanför dörrarna togs slöjan bort och under iakttagande av omfattande ceremonier
placerades hon till höger om presidenten. Alla kände igen henne som en danserska vid
operan. . . Denna kvinna hyllade den franska nationalförsamlingen offentligt som den mest
passande representanten för det förnuft som de dyrkade.” — Scott, band 1, kap. 17.
”Denna hädiska och löjliga komedi blev något av en modesak och insättandet av
förnuftets gudinna återupprepades och efterliknades över hela landet på de platser där
befolkningen ville visa, att den stod fullt i höjd med revolutionen.” — Scott, band 1, kap.
17.
Talaren som inledde dyrkandet av förnuftet förklarade: ”Lagstiftare! Fanatismen har
fått lämna sin plats åt förnuftet. Dess rinnande ögon kunde inte tåla ljusets glans. En mäktig
församling har på denna dag kommit tillsammans under dessa gotiska valv som nu för första
gången har genljudit av sanningen. Här har fransmännen firat den enda sanna tillbedjan,
tillbedjan av friheten och förnuftet. Här har vi uttalat önskemål om framgång för republikens
vapen. Här har vi lämnat livlösa avgudar och antagit förnuftet, livets bild, naturens
mästerverk.” — M. A. Thiers, History of the French Revolution, band 2, sid. 370, 371.
Då gudinnan infördes i nationalförsamlingen tog talaren henne vid handen och sade,
vänd mot församlingen: ”Dödliga, skälv inte längre för den maktlösa ljungelden från en Gud
som är skapad av er fruktan. Erkänn härefter inte någon annan gudom än förnuftet. Jag visar
er här dess renaste och ädlaste bild. Eftersom ni måste ha avgudar, så bör ni offra bara till en
sådan som denna. . . Knäböj för frihetens höga senat, o, förnuftets slöja!”
”Efter det att gudinnan omfamnats av presidenten sattes hon i en praktfull vagn och
fördes genom en enorm människomassa till Notre Dame för att inta Gudomens plats. Där
sattes hon upp på högaltaret och hyllades av alla som var närvarande.” — Alison, band 1,
kap. 10.
194