Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
avgöra om mitt liv eller min död mest skall bidra till allas frälsning. . . av mig kan du vänta
vad som helst. . . med undantag av flykt eller återkallande. Fly kan jag inte, ännu mindre
återta något.” — D’Aubigné, band 7, kap. 1.
Då nyheten spreds i Worms att Luther skulle inställa sig inför riksdagen, väckte detta
stor uppståndelse. Aleander, den påvlige legaten som hade fått i uppdrag att ta sig an denna
sak, blev både skrämd och förbittrad. Han insåg att utgången kunde bli mycket olycklig för
påvekyrkan. Att låta en sak diskuteras efter det att påven redan hade uttalat sin
förkastelsedom över den, skulle vara ett hån mot påvens myndighet och överhöghet. Han
var rädd för att denne vältalige man med sina starka argument skulle kunna få många av
furstarna att vända sig mot påvens sak. Därför riktade han de mest energiska protester till
kejsaren mot att Luther skulle få komma till Worms. Ungefär vid den här tiden hade en
bannbulla utsänts, som bannlyste Luther, och detta i samband med legatens protester fick
kejsaren att ge efter. Han skrev därför till kurfursten att om Luther inte ville ta tillbaka sina
villoläror måste han bli kvar i Wittenberg.
Men denna seger räckte inte för Aleander. Med all den kraft och förslagenhet han
kunde åstadkomma arbetade han för att få Luther dömd. Med en ihärdighet som var värdig
en bättre sak tvingade han sig på furstarna, prelaterna och andra medlemmat av
församlingen, framhöll sina synpunkter och anklagade reformatorn för uppvigling, uppror,
ogudaktighet och hädelse. Men den våldsamhet och lidelse som legaten visade, avslöjade
alltför tydligt vilken anda han besjälades av. ”Han drevs av hat och hämndlystnad mer än av
nit och fromhet”, — D’Aubigné, band 7, kap. 1 — var den allmänna kommentaren.
Riksdagens flertal var mer än någonsin tidigare benägna att betrakta Luthers sak med
välvilja.
Vaksamma ögon följer utvecklingen
Med dubbel iver gjorde Aleander klart för kejsaren att det var hans plikt att verkställa
de påvliga edikten. Men enligt tysk lag kunde han inte göra detta utan furstarnas samtycke.
Till slut gav kejsar Karl efter för legatens enträgenhet och anmodade honom att framlägga
sin sak för riksdagen. ”Det var en stolt dag för legaten. Församlingen var stor och saken
ännu större. Aleander skulle försvara Rom. . . alla kyrkors moder och härskarinna. Han
skulle försvara Petrus’ furstendöme inför de kristna makter som var representerade. Han var
vältalig och visade sig vara uppgiften vuxen. Försynen hade bestämt att den romerska
kyrkan skulle framträda och försvara sin sak genom sina duktigaste talesmän i närvaro av
den högsta domstol som fanns, innan dess dom avgavs.” — Wylie, band 6, kap. 4. Det var
med en viss oro som de som stödde reformatom såg effekten av Aleanders tal. Kurfursten av
Sachsen var inte närvarande, men han hade gett några av sina rådsmän order att vara
närvarande och göra anteckningar om legatens föredrag.
99