Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
laster. Allt det som dessa två män har framhållit och som är uppenbart, tror och hävdar
också jag.”
Han blev avbruten i sitt tal. Prelaterna som darrade av raseri, ropade: ”Vad behöver vi
ytterligare för bevis? Här ser vi med våra egna ögon den värsta av alla kättare.”
Utan att låta sig störas av denna storm fortsatte Hieronymus: ”Vad! Tror ni att jag är
rädd för att dö? Under ett helt år har ni hållit mig i ett fruktansvärt fängelse som är ännu mer
skrämmande än själva döden. Ni har behandlat mig med större grymhet än en turk, en jude
eller en hedning, och köttet har bokstavligen ruttnat bort på mina ben, medan jag ännu lever.
Ändå kom jag inte med några klagomål, eftersom det inte passar för en man med mod och
kraft. Men jag kan inte underlåta att ge uttryck för min förvåning över ett så barbariskt
uppträdande inför en kristen.” — Bonnechose band 2, sid. 151-153.
Försök till övertalning
Återigen bröt raseriet lös och Hieronymus fördes snabbt tillbaka till fängelset. Men det
fanns några i församlingen som hade blivit starkt gripna av hans ord och som ville rädda
hans liv. Framstående män inom kyrkan besökte honom och uppmanade honom att böja sig
för rådets vilja. De mest lysande utsikter framhölls för honom som lön, om han ville avbryta
sin kamp mot Rom. Men på samma sätt som Mästaren själv, som erbjöds all världens
härlighet, stod Hieronymus oryggligt fast.
”Om man från Bibeln kan visa mig att jag far vilse”, sade han, ”så skall jag avstå från
villfarelsen.”
”Bibeln!” ropade en av hans frestare, ”skall allting dömas utifrån den? Vem kan förstå
Bibeln innan kyrkan har förklarat den?”
”Är mänskliga tolkningar mer att lita på än Frälsarens evangelium?” svarade
Hieronymus. ”Paulus uppfordrade inte dem han skrev till att lyssna på människors
förklaringar utan sade: ’Rannsaka Skriften’.”
”Kättare”, blev svaret, ”jag ångrar att jag har talat med dig så länge. Jag inser att du
låter dig drivas av djävulen.” — Wylie, band 3, kap. 10.
Det dröjde inte länge förrän dödsdomen lästes upp för honom. Han fördes till samma
plats där Hus gav sitt liv. Under det att han gick vägen fram, sjöng han. Ansiktet var upplyst
av glädje och frid. Hans blick var riktad mot Kristus. Han hade inte den minsta rädsla för
döden. Då bödeln, som skulle tända bålet, gick bakom honom ropade martyren: ”Fatta mod
och kom fram, framför mig. Tänd elden så att jag ser det. Om jag hade varit rädd skulle jag
inte ha varit här.”
75