Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Fem hundra år tidligare hade Herren vittnat genom profeten Sakarja. ”Fröjda dig
storligen, du dotter Sion, höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig;
rättfärdig och segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en åsninnas fåle.”
— Sak. 9: 9. Om lärjungarna hade vetat att Jesus var på väg mot dom och död, kunde de inte
ha uppfyllt denna profetia. På samma sätt uppfyllde Miller och hans medarbetare profetiorna
och förkunnade ett budskap som, enligt Bibeln, skulle förkunnas för världen. Men de skulle
inte ha kunnat förkunna detta, om de helt hade förstått de profetior, som förutsade deras
missräkning och som talade om ett annat budskap som också skulle förkunnas för alla
folkslag, innan Herren kommer. Den första och den andra ängelns budskap förkunnades i
rätt tid och utförde det som Gud hade bestämt sig för att uträtta genom dem.
Orubblig tillförsikt
Världen iakttog dem. Den väntade sig att om tidpunkten passerade och Kristus inte
kom, så skulle hela läran om ankomsten dö ut. Men även om många i den stora prövningen
uppgav sin tro, stod andra fasta. Den milleritiska rörelsens frukter, den ödmjuka andan och
självprövningen, kravet att förneka världen och att leva ett kristet liv som följde på detta
verk, vittnade om att det var av Gud. De vågade inte förneka att den helige Ande hade varit
verksam i förkunnelsen av budskapet om Kristi återkomst. De kunde inte upptäcka något fel
i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De skickligaste motståndarna hade inte
kunnat omkullkasta deras profetiska tolkningar. Utan bevis från Bibeln kunde de inte gå
med på att förkasta den övertygelse de hade vunnit genom allvarligt bibelstudium och under
mycken bön. Deras sinnen hade varit upplysta av Guds Ande och deras hjärtan hade brunnit
av hans heliga kraft. Deras ståndpunkt hade hållit stånd mot den skarpaste kritik och det
bittraste motstånd från populära förkunnare och från världens visa. De stod orubbligt fasta
mot lärdom och vältalighetens förenade krafter, såväl som mot hån och förlöjligande från
både höga och låga.
Det är sant att de hade tagit fel när det gällde den händelse som skulle inträffa. Men
inte ens detta kunde rubba deras tro på Guds ord. Då Jona gick genom gatorna i Nineve och
förkunnade att staden skulle ödeläggas om fyrtio dagar godtog Herren den ånger och
ödmjukhet som folket i Nineve visade. Han förlängde deras prövningstid. Ändå förkunnade
Jona ett budskap från Gud. Nineve blev prövat i överensstämmelse med hans vilja.
De som väntade på Herren, trodde att Gud på liknande sätt hade lett dem till att
förkunna budskapet om domen. De sade: ”Budskapet hade prövat deras hjärtan som hörde
det. Antingen hade det väckt kärlek till Herrens uppenbarelse eller också hade det väckt hat
till hans ankomst. Hatet har inte alltid varit lika uppenbart. Men Gud känner varje hjärta. En
skiljelinje har dragits så att de som vill rannsaka sina egna sinnen, kan veta på vilken sida de
skulle ha stått om Herren hade kommit vid denna tidpunkt. De kan veta om de skulle ha
286