Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Satans uppror skulle bli en varning för världsalltet under alla kommande tider, ett evigt
vittnesmål om syndens natur och dess fruktansvärda följder. När Satans regler följdes, skulle
deras verkan både på människor och änglar visa resultaten av att åsidosätta den gudomliga
auktoriteten. Så skulle det visa sig att alla Guds skapade väsens välfärd står och faller med
Guds regering och hans lag. Så skulle berättelsen om detta fruktansvärda upprorsexperiment
för alltid skydda alla heliga väsen och förebygga att de skulle bli förledda ifråga om
överträdelsens natur och rädda dem från att begå synd och tvingas lida dess straff.
Den store upprorsmakaren fortsatte att rättfärdiga sig själv ända till dess att striden i
himmelen avslutades. Då det blev känt att han skulle kastas ut ifrån salighetens boningar
tillsammans med alla sina anhängare, uttalade upprorsledaren öppet sitt förakt for Skaparens
lag. Han återupprepade sitt påstående om att änglar inte behövde någon kontroll. De borde
ges frihet att följa sin egen vilja som alltid skulle komma att visa dem den rätta vägen. Han
fördömde de gudomliga buden som en begränsning av deras frihet och förklarade att det var
hans avsikt att se till att alla lagar avskaffades. När de himmelska härskarorna blev fria från
lagens krav skulle de gå in i en mer upphöjd och härlig tillvaro.
I full enighet kastade Satan och hans härskaror hela skulden för sitt uppror på Kristus.
De hävdade att om de inte hade blivit tillrättavisade, skulle de aldrig ha gjort uppror. De var
hårdnackade och utmanande i sitt uppror och sökte förgäves kasta Guds regering över ända.
Ändå menade de hädiskt att de var oskyldiga offer för en förtryckande makt. Till slut
utkastades ärkerebellen och alla de som sympatiserade med honom ur himmelen.
Samma anda som orsakade upproret i himmelen inspirerar alltjämt till uppror på
jorden. Satan följer samma plan bland människorna som han följde bland änglarna. Hans
anda regerar nu i olydnadens barn. Liksom han söker också de riva ned Guds lags barriärer
och lovar människorna frihet om de överträder hans bud. Tillrättavisning för synd väcker
alltjämt samma anda av hat och motstånd. När Guds varnande budskap tränger in i samvetet,
intalar Satan människorna att rättfärdiga sig själva och att söka stöd hos andra i sina synder.
I stället för att rätta sina fel hatar de dem som påtalar synden, som om de var den enda
orsaken till svårigheterna. Ända sedan den rättfärdige Abels tid och fram till våra dagar är
det samma anda som har mött dem som vågat fördöma synden.
Genom samma falska framställning av Guds väsen som Satan använde i himmelen, där
han fick andra att betrakta Herren som en sträng och tyrannisk herre, förförde han
människorna till synd. Då han hade nått så långt, förklarade han att Guds orättfärdiga bud
orsakade människans fall, liksom de hade orsakat hans eget.
Men den evige Guden förkunnar själv sitt väsen: ”Herren! Herren! — en Gud,
barmhärtig och nådig, långmodig och stor i trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som
353