Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
”Vi skall idag genom Guds nåd tända ett sådant ljus i England, att jag hoppas att det aldrig
skall kunna utsläckas.” — Works of Hugh Latimer, band 1, sid. 13.
I Skottland blev den säd som utsåddes av Columba och hans medarbetare aldrig helt
uppryckt. Under århundraden efter det att församlingarna i England hade böjt sig för Rom
bevarade skottarna sin frihet. Men under 1100-talet infördes påvedömet också i Skottland
och härskade där lika oinskränkt som i något annat land. Ingenstans var mörkret större.
Ändå bröt ljustrålar igenom mörkret och gav löfte om en gryende dag. Lollarderna kom från
England och hade Bibeln och Wycliffes lära med sig. De gjorde mycket för att bevara
kunskapen om evangelium. Varje århundrade hade sina vittnen och sina martyrer.
Reformationens spår följde Luthers skrifter och därefter Tyndales engelska Nya
testamentet. Utan att prästerskapet lade märke till det, vandrade dessa sändebud i stillhet
över bergen och genom dalarna. De tände nytt ljus i sanningens fackla som nästan höll på att
slockna i Skottland. De bröt ned det verk som den romerska kyrkan hade uträttat under 400
års förtryck.
Då var det martyrernas blod som gav rörelsen ny fart. De katolska ledarna vaknade
plötsligt upp och insåg den fara som hotade deras sak. De förde några av Skottlands ädlaste
och mest aktade söner till bålet. Men dessa lyckades endast resa en talarstol och från denna
ljöd dessa döende vittnens ord genom landet och väckte i folkets sinne ett fast beslut om att
kasta av sig det romerska oket.
Hamilton och Wishart, som var av furstlig härkomst både till börd och karaktär, gav
sina liv på bålet tillsammans med en lång rad lärjungar av mer anspråkslös härkomst. Men
från Wisharts brinnande bål uppstod en som lågorna inte skulle kunna tysta, en som genom
Guds hjälp skulle ringa dödsklockan över påvedömet i Skottland.
John Knox hade vänt sig bort ifrån kyrkans traditioner och mystik för att hålla sig till
Guds ords sanningar. Wisharts lära hade stärkt honom i beslutet att lämna den romerska
kyrkan och sluta sig till de förföljda reformatorerna.
Av sina trosfränder uppmanades han att börja predika. Tanken på det ansvar som
följde med en sådan gärning kom honom emellertid att gripas av panik. Det var först efter
att ha tillbringat flera dagar i ensamhet och svår kamp med sig själv som han gav sitt
samtycke. Men när han väl hade tagit på sig uppgiften, tog han itu med den med orubblig
beslutsamhet och oryggligt mod så länge han levde. Denne trofaste reformator fruktade inte
för någon människa. Martyrbålen som lyste omkring honom tjänade bara till att öka hans
iver. Med tyrannens yxa hängande som ett hot över sitt huvud höll han fast vid sin
ståndpunkt och riktade kraftiga slag till höger och vänster för att bryta ned avguderiet.
175