Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
lastbarhet, samtidigt som kyrkan inte längre hade mod och tro att bygga upp sanningens
raserade murar.
Den viktiga läran om rättfärdiggörelse genom tro som så klart hade framställts av
Luther hade nästan helt glömts bort. Den katolska principen att förlita sig på goda gärningar
för att vinna frälsning hade intagit dess plats. Whitefield och bröderna Wesley som var
medlemmar av den etablerade kyrkan sökte allvarligt vinna Guds välbehag. Och detta, hade
de blivit lärda, skulle de tillförsäkra sig genom ett dygdigt liv och iakttagandet av
religionens seder och bruk.
När Charles Wesley en gång blev sjuk och trodde att döden närmare sig, tillfrågades
han: ”på vad grundar du ditt hopp om evigt liv?” Han svarade: ”Jag har försökt att tjäna Gud
efter bästa förmåga.” Då den vän som ställde frågan inte ryckte att svaret var helt
tillfredsställande tänkte Wesley: ”Vad nu då, är inte mina ansträngningar tillräckligt
underlag för mitt hopp? Vill han ta ifrån mig mina försök? Jag har inte någonting annat att
lita på.” — John Whitehead: Life of the Rev. Charles Wesley, sid. 102. Så stort var det
mörker som hade lägrat sig över kyrkan att det dolde försoningen, berövade Kristus hans ära
och vände människors tankar bort ifrån deras enda hopp om frälsning, den korsfäste
Återlösarens blod.
Wesley och hans anhängare kom att inse att sann kristendom bor i sinnet och att Guds
lag gäller våra tankar såväl som våra ord och handlingar. Nu var de övertygade om att inte
bara ett korrekt yttre uppträdande utan också hjärtats helgelse var nödvändig. De bestämde
sig för att leva ett nytt liv. Genom ivriga ansträngningar och innerlig bön försökte de att
undertrycka det naturliga sinnets ondska. De levde ett liv i självförnekelse, välgörenhet och
ödmjukhet. De höll sig strängt och noggrant till allt som de ansåg skulle hjälpa dem att
uppnå det som de mest av allt önskade, den helgelse som kunde tillförsäkra dem Guds
välbehag. Men de fann inte vad de sökte. Deras försök att frigöra sig från syndens
förbannelse och att bryta dess makt lyckades inte. Det var samma kamp som Luther hade
gått igenom i sin klostercell i Erfurt. Det var samma fråga som hade plågat hans själ: ”Huru
skulle en människa kunna ha rätt mot Gud.” — Job 9: 2.
Sanningens gudomliga eld, som nästan hade slocknat på protestantismens altare, skulle
tändas på nytt med den gamla fackla som ned genom århundraden hade bevarats av
böhmiska kristna. Efter Reformationen hade protestantismen nedtrampats av de katolska
horderna. Alla som vägrade att ge avkall på sanningen tvingades att fly. Några av dem fann
sin tillflykt i Sachsen, där de höll den gamla tron vid liv. Från efterkommande till dessa
kristna var det som ljuset kom till Wesley och hans trosfränder.
Efter det att John och Charles Wesley hade ordinerats till prästämbetet fick de i
uppdrag att resa till Amerika. Ombord på samma båt fanns en grupp mähriska bröder. På
178