Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
det säkra resultatet av att man försummar att uppskatta och förmedla det ljus och de
förmåner som Gud ger.
Om församlingen inte vill följa med när han visar vägen, om den inte tar emot varje
ljusstråle och utför de åligganden som påpekas, kommer kristendomen ofrånkomligt att
förfalla till formväsen. Den sanna gudsfruktans anda kommer att försvinna. Detta ser vi
exempel på i kyrkohistorien, gång på gång. Gud kräver av sitt folk trons och lydnadens
gärningar, som motsvarar de välsignelser och de fördelar som han har skänkt. Lydnad
kräver offer och inbegriper ett kors. Detta är anledningen till att så många av dem som har
bekänt sig följa Kristus, vägrar att ta emot ljuset från himmelen. Liksom judarna fordom vet
de inte, när deras tillfälle går förbi. (Luk. 19: 44.) På grund av deras stolthet och otro gick
Herren förbi dem och uppenbarade sin sanning för människor som, i likhet med herdarna i
Betlehem och de vise männen från Österlandet, hade följt allt det ljus som de hade fått.
De 70 profetiska årsveckorna i Dan. 9: 24-27- Nationen Israel fick en sista
prövningstid på 490 år, d.v.s. 70 profetiska veckor (Dan. 9: 24). Tiden var ”bestämd”
(hebr. avstyckad) från tidsprofetian på 2.300 år i Dan. 8: 14-17. Men Israel uppfyllde inte
heller denna gång sin del i förbundsavtalet. Jesus sade därför, att ”Guds rike skall tagas ifrån
eder”, och ”edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matt. 21: 43; 23: 32-39.
Utgångsåret för profetian var, när det slutgiltiga dekretet om att ”Jerusalem åter skulle
byggas upp utgick” (Dan. 9: 25). Som en bekräftelse på att detta tredje dekret var
fullständigt, stämde Esra upp en lovsång till Herren. Texten övergår därmed också från
arameiska till hebreiska, mellan Esra 7: 26 och v 27. Dekretet utfärdades på hösten ”i
Artasastas sjunde regeringsår”, 457 f. Kr. (Esra 7). 490 år når till 34 e. Kr., men
dessförinnan, efter 483 år, skulle en ”smord. . . furste” komma (Dan. 9: 25).
Med facit i hand ser vi, att: Hösten år 27 började Jesus sin verksamhet. ”Herren. . .
har smort mig” i Tiberius’ 15:e regeringsår, Luk. 4: 18; 3: 1, 21-23. ”Tiden
(var) fullbordad”, Mark. 1: 15; Dan. 9: 24-25. Våren år 31 upphörde ceremoniallagen,
eftersom ”slaktoffer och spisoffer” mötte sin förebild på Golgata, 1 Kor. 5: 6, 8. Då hade
Han slutit ett ”starkt förbund”, Dan. 9: 26-27.
År 34 gavs ”Guds rike. . . åt ett folk som bär dess frukt”, Matt. 21: 43. Israel var inte längre
Guds specifika egendomsnation, Rom. 9: 6; 1 Tess. 2: 14-16.
Tiberius övertog Rom efter Augustus’ död år 14 e. Kr., vilket inte synes stämma med år 27
för hans 15:e år. Motsägelsen beror på, att två olika kalendrar tillämpas. Roms kultur har
nyår den 1 jan, medan judarna har nyår på hösten (sept-okt).
223