Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
intresse som de aldrig tidigare hade känt. Änglar sändes från himmelen för att väcka dem
som blivit modlösa och göra dem beredda att ta emot budskapet. Detta verk byggde inte på
mänsklig visdom och kunskap utan på Guds kraft. Det var inte de mest begåvade utan de
mest ödmjuka och gudhängivna, som var de första att lyssna till och lyda kallelsen.
Bönderna lämnade sina skördar stående kvar ute på fälten. Hantverkarna lade ned sina
redskap och gick med glädjetårar ut för att förkunna budskapet. De som tidigare hade lett
rörelsen var bland de sista att ansluta sig. Kyrkorna stängde i allmänhet sina dörrar för
budskapet. Och en stor skara av dem som tog emot det, lämnade sina församlingar. Genom
Guds försyn förenade sig detta budskap med den andra ängelns budskap och gav det kraft.
Budskapet ”Se, brudgummen kommer!” var inte i första hand byggt på argument, även
om bevisen i Bibeln var klara och avgörande. En tvingande kraft som grep sinnena åtföljde
det. Det förekom inga tvivel, inga frågor. Då Jesus gjorde sitt intåg i Jerusalem hade
människor kommit från alla delar av landet för att hålla högtid. De samlade sig vid
Oliveberget. Där slöt de sig till dem som åtföljde Jesus. De greps av ögonblickets inspiration
och hjälpte till att förstärka ropet: ”Välsignad vare han, som kommer i Herrens namn.” —
Matt. 21: 9. Något liknande upplevde de icke-kristna människor som kom till den
milleritiska rörelsens möten, några av nyfikenhet, andra endast för att håna dem. De kände
den överbevisande kraft som åtföljde budskapet: ”Se, brudgummen kommer!”
Vid denna tidpunkt var det tron som medförde svar på bön — en tro som bevarade den
”frimodighet som ju har med sig stor lön”. Som regn på den törstande jorden föll nådens
Ande över de uppriktiga. De som väntade sig att snart stå ansikte mot ansikte med sin
Återlösare, kände en högtidlig, obeskrivlig glädje. Den helige Andes uppmjukande,
mildrande kraft påverkade människors sinnen. Hans välsignelser kom i rikt mått de
uppriktiga och troende till del.
De som hade tagit emot budskapet gick högtidliga och med djupt allvar mot den tid då
de hoppades få möta sin Herre. Varje morgon kände de att deras första plikt var att få
visshet om att Gud hade godtagit dem. De slöt sig tätt till varandra och bad mycket för och
med varandra. De samlades, ofta på enskilda platser för att ha gemenskap med Gud. Deras
böner steg upp till himmelen från hagar och skogsdungar. Förvissningen att deras Frälsare
såg med välbehag till dem var viktigare för dem än deras dagliga bröd. Om någon sky
förmörkade deras sinnen slog de sig inte till ro förrän den var avlägsnad. Samtidigt som de i
sina sinnen fick förvissningen om Guds förlåtande nåd, längtade de efter att få se honom
som deras själ älskade.
Den stora missräkningen
Men ännu en gång skulle de få uppleva en missräkning. Den tid de väntade Frälsaren,
kom och gick, utan att han uppenbarade sig. De hade sett fram emot hans ankomst med
284