Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
vägen över drabbades de av våldsamma stormar. Då John Wesley stod ansikte mot ansikte
med döden kände han inte någon förvissning om frid med Gud. De mähriska bröderna
däremot gav tillkänna en sådan ro och tillit som stod helt främmande för honom.
De mähriska bröderna
”Jag hade för länge sedan”, säger han, ”lagt märke till deras allvarliga beteende. Sin
ödmjukhet hade de hela tiden visat genom att utföra sådant arbete för passagerarna som
ingen av de engelska passagerarna ville ta på sig. Och för detta ville de inte ha någon som
helst betalning. De sade att det var nyttigt för deras stolta hjärtan och att deras kärleksfulle
Frälsare hade gjort mer för dem. Och varje dag hade gett dem tillfälle att visa ett saktmod
som inga förolämpningar kunde rubba. Om de blev knuffade, slagna eller misshandlade,
reste de sig igen och gick sin väg, men de klagade aldrig. Nu fanns det tillfälle att se om de
var befriade från fruktan såväl som från stolthet, vrede och hämndlystnad. Mitt under
psalmsången med vilken de började sin gudstjänst bröt sjön in över däcket, rev storseglet i
stycken, vräkte över fartyget och störtade in mellan däcken som om det stora djupet redan
hade uppslukat oss. Ett fruktansvärt skrik hördes bland de engelska passagerarna. Tyskarna
sjöng lugnt vidare. Jag frågade en av dem efteråt: ’Var ni inte rädd?’ Han svarade: ’Nej Gud
vare tack.’ Jag frågade: ’Men var inte kvinnorna och barnen rädda?’ Han svarade vänligt:
’Nej, våra kvinnor och barn är inte rädda för att dö’.” — Whitehead, Life of the Reverend
John Wesley, sid. 10.
Då de kom till Savannah, vistades Wesley en tid hos de mähriska bröderna. Han fick
ett djupt intryck av deras kristna liv. Om en av deras gudstjänster, som var en stående
motsats till det döda formväsendet i den engelska kyrkan, skrev han: ”Den stora
rättframheten såväl som högtidligheten i alltsammans kom mig nästan att glömma de 1.700
år som låg emellan, och jag föreställde mig att jag befann mig i en av dessa församlingar där
staten och formerna inte fanns, och där tältmakaren Paulus eller fiskaren Petrus ledde mötet
som präglades av ande och kraft.” — Samma källa, sid. 11, 12.
Efter det att Wesley hade kommit tillbaka till England undervisades han av en mährisk
predikant. Han började klarare förstå den bibliska tron. Han övertygades om att han måste
göra avkall på varje förtroende för sina egna gärningar som ett medel till frälsning och att
han helt måste förlita sig på ”Guds lamm som borttager världens synd”. Vid ett möte i
mähriska sällskapet i London lästes ett uttalande av Luther om den förändring som Guds
Ande åstadkommer i den troendes sinne. Under det att Wesley lyssnade till denna skildring,
tändes tron i hans själ. ”Jag kände mitt sinne värmas på ett egendomligt sätt”, säger han,
”och jag fann att jag verkligen litade på Kristus, på Kristus allena, för att bli frälst. Jag fick
en förvissning om att han hade tagit på sig mina synder, ja, också mina och frälst mig från
syndens och dödens lag.” — Samma källa, sid. 52.
179