Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
heller skall ditt land mer kallas ’ödemark’, utan du skall då få heta ’hon som jag har min lust
i’, och ditt land skall få heta ’äkta hustrun’.” ”Såsom en brudgum fröjdar sig över sin brud,
så skall din Gud fröjda sig över dig.” — Jes. 51: 3; 35: 2; 62: 4, 5.
Herrens återkomst har under alla tider varit hans sanna efterföljares hopp. Frälsarens
avskedslöfte på Oljeberget om att han skulle komma tillbaka upplyste framtiden för hans
lärjungar. Det fyllde deras hjärtan med en glädje och ett hopp som sorg inte kunde utsläcka
eller prövningar fördunkla. Under lidande och förföljelse var ”den store Gudens och vår
Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse” det ”saliga hoppets fullbordan” för dem. De
kristna i Tessalonika fylldes av sorg när de måste begrava sina kära som hade hoppats att få
leva och få uppleva Herrens återkomst. Men Paulus, som var deras lärare, hänvisade dem till
uppståndelsen som skulle äga rum vid Frälsarens återkomst. De som hade dött i Kristus
skulle då uppstå tillsammans med de levande och uppryckas i luften för att möta Herren.
”Och så”, sade han, ”skola vi alltid få vara hos Herren. Så trösten nu varandra med dessa
ord.” — 1 Tess. 4: 16-18.
På det klippiga Patmos hör den älskade lärjungen detta löfte: ”Ja, jag kommer snart”,
och hans längtansfulla svar ger uttryck för församlingens bön under hela dess
pilgrimsvandring: ”Amen. Kom Herre Jesus!” — Upp. 22: 20. Från fängelse, bål och
schavott, där de heliga och martyrerna vittnade för sanningen, ljuder deras förklaringar om
tro och hopp ned genom århundradena. Eftersom de var ”överbevisade om hans kroppsliga
uppståndelse och därför också om sin egen”, säger en av dessa kristna, ”föraktade de döden
och fann att de stod höjda över den”. De var villiga att gå i graven för att kunna ”uppstå
fria”. De väntade på ”Herrens ankomst på himmelens skyar med Faderns härlighet” ”för att
överlämna riket åt de rättfärdiga”. Valdenserna var besjälade av samma tro. Wycliffe såg
fram mot Återlösarens uppenbarelse som församlingens hopp.
Luther sade: ”Jag är helt övertygad om att domens dag kommer innan trehundra år har
gått. Gud kommer inte att ha tålamod med denna förtappade värld mycket längre.” ”Den
stora dagen närmar sig då styggelsernas rike skall omstörtas.” — Daniel T. Taylor, The
Reign of Christ on Earth: or, The Voice of the Church in All Ages, sid. 33, 54, 129-132,
132-134, 158, 134. ”Denna gamla värld står inte långt från sitt slut”, sade Melanchthon.
Kalvin bjuder de kristna ”att inte vara villrådiga utan innerligt längta efter dagen för Kristi
återkomst som den lyckligaste av alla händelser”, och han säger att ”hela de troendes släkte
skall hålla den dagen klar för sin blick”. ”Vi bör hungra efter Kristus, vi bör söka,
begrunda”, sade han, ”intill dess att den stora dagen gryr, då vår Herre fullt skall uppenbara
sitt rikes härlighet.” — Samma källa, sid. 158, 134.
”Har inte vår Herre Jesus burit vårt kött in i himmelen?” sade Knox, den skotske
reformatorn, ”och skall han inte komma tillbaka? Vi vet att han skall komma och det ganska
213