Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
”Med vem tror ni”, sade han slutligen, ”det är ni kämpar? Men en gammal man på
gravens rand? Nej med sanningen — sanningen som är starkare än ni själva och som
kommer övervinna er.” — Wycliffe, band 2, kap. 13. Därefter drog han sig tillbaka från
församlingen och inte en enda av hans fiender gjorde något försök att hindra honom.
Wycliffes arbete var nästan fullbordat. Sanningens baner som han så länge hade burit,
skulle snart falla ur hans händer. Men ännu en gång skulle han vittna för evangelium.
Sanningen skulle till och med bli förkunnad i själva villfarelsens högborg. Wycliffe fick
order om att försvara sitt kätteri inför påvens domstol i Rom, där de heligas blod så ofta
hade blivit utgjutet. Han var inte omedveten om den fara som hotade honom. Han visste
mycket väl att döden skulle bli hans lott om han rättade sig efter deras kallelse. Men detta
höll honom inte tillbaka. Han skulle ha tagit emot utmaningen, om inte slaganfall hade gjort
det omöjligt för honom att resa. Men även om hans röst inte kunde ljuda i Rom, så kunde
han tala på annat sätt. Han bestämde sig för att skriva. Från sitt hem skrev reformatorn ett
brev till påven. Detta var avfattat i en respektfull ton och i kristlig anda, men innehöll
samtidigt en skarp tillrättavisning för påvemaktens prakt och stolthet.
”Det gläder mig, verkligen”, skrev han, ”att jag kan framhålla och vittna inför envar
om den tro som jag har, och i synnerhet för biskopen i Rom. Och eftersom jag antar att han
är sund i sin tro, kommer han säkert att villigt bekräfta min omnämnda tro eller rätta på den
om den är felaktig.
Maning till omvärdering
För det första förutsätter jag att Kristi evangelium är hela summan av Guds lag... och
jag förmodar att biskopen av Rom, eftersom han är Kristi ställföreträdare här på jorden, är
skyldig att framför alla andra lyda denna evangeliets lag. Storheten bland Kristi lärjungar
kom ju inte till uttryck i världslig värdighet och ära, utan i att de noga följde Kristus i hans
liv och verksamhet... Kristus var ju under sin vandring på jorden en fattig man, och han
vände sig bort från all jordisk makt och ära... Därför kan jag inte komma till någon annan
slutsats än att ingen troende bör följa varken påven själv eller någon annan helig man längre
än denne följer sin Herre Jesus Kristus. Petrus och Sebedeussönerna väckte ju förargelse, då
de fikade efter världslig ära i stället för efter att följa Kristi exempel. Därför bör man inte
följa dem i sådana villfarelser...
Påven borde överlåta allt världsligt välde till de världsliga myndigheterna och
allvarligt förmana hela sitt andliga stånd till detta. Så gjorde ju Kristus, framförallt ifråga om
sina apostlar. Om jag har fel i detta, vill jag med största ödmjukhet ta emot tillrättavisning,
ja, till och med döden om det är nödvändigt. Om jag kunde göra det jag själv önskar, skulle
jag i sanning framträda inför biskopen i Rom. Men Herren har hindrat mig och har lärt mig
att lyda Gud mer än människor.”
58