Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
att Guds väntande folk hade blivit klarvakna. Fanatismen försvann för detta budskap som
nattfrosten försvinner för den uppgående solen. De troende såg att deras tvivel och
förvirring försvann. Hopp och mod upplivade deras sinnen. Detta verk var fritt från de
ytterligheter som alltid uppstår när mänsklig entusiasm inte styrs av inflytande från Guds
ord och Ande. Det var av samma karaktär som det som utfördes när det gamla Israel i
ödmjukhet vände sig till Herren, efter det att de hade tillrättavisats av hans tjänare. Det hade
alla de kännetecken som särpräglat Guds verk under alla tider. Det fanns inte mycket av
extatisk glädje utan snarare en djup hjärterannsakan, bekännelse av synd och ett
övergivande av världen. De hade en intensiv känsla av att de måste bereda sig för att möta
Herren. De var uthålliga i bönen och helgade sig utan förbehåll åt Gud.
Allvarsfylld väntan
När Miller beskriver detta verk säger han: ”Det förekommer inga stora glädjeutbrott.
Man kan säga att dessa hölls tillbaka för att komma till uttryck vid ett senare tillfälle, då hela
himmelen och jorden skall glädja sig tillsammans i outsäglig glädje och i fullkomlig
härlighet. Det förekommer inga höga rop. Också dessa sparades till dess att ropet ljuder från
himmelen. Sångarna var tysta. De väntar till dess att de kan sluta sig till änglaskarans kör
från himmelen. Ingen befinner sig i strid med någon annan. Alla var ett hjärta och en själ.”
— Bliss, sid. 270, 271.
En annan som var med i rörelsen vittnar: ”Överallt har den kommit människor att
rannsaka sina sinnen på det allvarligaste. De har ödmjukat sig inför himmelens höge Gud.
Kärleken till världen har blivit mindre. Stridigheter och fiendskap har avlägsnats. Folk har
bekänt sina fel, ödmjukat sig inför Gud och kommit inför honom med ångerfulla, ödmjuka
böner om förlåtelse och nåd. En sådan självförnekelse och ett sådant förödmjukande har vi
aldrig tidigare varit med om. Såsom Herren förutsade det genom profeten Joel, att det skulle
ske när Herrens stora dag är nära, åstadkom väckelsen ett sönderrivande av hjärtat och inte
av kläderna. Människor omvände sig till Gud under fasta, gråt och klagan. Som Gud säger
genom Zakarja blev nådens och bönens ande utgjuten över hans barn. De såg upp till honom
som de hade stungit. Stor sorg rådde i landet. . . och de som väntade på Herren, ödmjukade
sig inför honom.” — Bliss, i Advent Shield and Review, band 1, sid. 271. (Jan. 1845.)
Bland alla de stora religiösa väckelser som förekommit sedan apostlarnas tid, har
ingen varit mer fri från mänskliga ofullkomligheter och Satans snaror än väckelsen på
hösten 1844. Även nu, efter att många år har gått, känner alla som tog del i den och som har
stått fasta på sanningens grund en helig påverkan av detta verk. De vittnar att det var av
Gud.
Då ropet ljöd: ”Se, brudgummen kommer! Gån ut och möten honom!”, vaknade de
väntande och ”stodo upp och redde till sina lampor”. De studerade Bibeln med ett intensivt
283