Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Ande som skall tala i eder.” Så framhölls Kristi ord av världens stormän för att styrka hans
tjänare i prövningens stund.
Luther fick sin plats alldeles framför kejsarens tron. En djup stillhet föll över den stora
församlingen. Så reste sig en kejserlig ämbetsman. Han pekade på en samling av Luthers
skrifter och krävde att reformatorn skulle svara på två frågor. Erkände han att han hade
skrivit dessa böcker och var det hans avsikt att återkalla de åsikter som han hade framhållit i
dem? Då titlarna på böckerna lästes upp, svarade Luther på den första frågan med att
erkänna att han hade skrivit böckerna. ”Vad den andra frågan angår”, sade han, ”inser jag att
det gäller en sak som angår tron och människors frälsning och Guds ord som är den största
och dyrbaraste skatten både i himmelen och på jorden. Jag skulle handla oklokt, om jag
skulle svara på den utan att överväga den. Jag kunde bekräfta mindre än omständigheterna
kräver eller mer än sanningen kräver och på det sättet synda mot Kristi ord. ’Den som
förnekar mig inför människorna, honom skall ock jag förneka inför min Fader som är i
himmelen.’ — Matt. 10: 33. Därför ber jag i all underdånighet ers kejserliga majestät om att
låta mig få tid så att jag kan svara utan att handla mot Guds ord.” — D’Aubigné, band 7,
kap. 8.
Luther handlade klokt då han kom med denna begäran. Hans tillvägagångssätt
överbevisade församlingen om att han inte gjorde något på grund av fanatism eller tillfälliga
impulser. Ett sådant sinneslugn och en sådan självbehärskning hade de inte väntat sig av en
som hade visat sig vara så djärv och omedgörlig. Detta ökade hans makt och gjorde det
möjligt för honom att senare svara försiktigt, bestämt, klokt och värdigt, så att hans
motståndare blev överraskade och besvikna och kände sig tillrättavisade för sin arrogans och
stolthet.
Hotande faror
Följande dag skulle han framträda för att ge sitt slutliga svar. En stund svek modet
honom, när han tänkte på de makter som stod samlade mot sanningen. Hans tro vacklade.
Fruktan och tvivel kom över honom. Han blev överväldigad av skräck. Faran växte. Det såg
ut som om hans fiender skulle segra och mörkrets makter få överhand. Mörka skyar samlade
sig omkring honom. De tycktes skilja honom från Gud. Han längtade efter en försäkran om
att härskarornas Herre var med honom. I sin själsångest kastade han sig med ansiktet mot
jorden och utstötte dessa brutna, hjärtskärande rop, som ingen utom Gud helt kan förstå.
”O allsmäktige och evige God”, bad han, ”hur fruktansvärd är inte denna värld. Se hur
den öppnar sin mun för att uppsluka mig, jag som har så föga tillit till dig. . . . Om det bara
är denna världens kraft som jag måste sätta min tillit till, då är allt slut. . . . Min sista stund
är inne. Min dom har uttalats. . . . O Gud, hjälp du mig mot all världens visdom. Gör detta, .
. . du den ende, . . . för detta är inte mitt verk utan ditt. Jag har ingenting här att göra,
106