Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Men Gud är min Fader. Han har gett mig och vill alltid ge mig all den kraft jag behöver.” —
D’Aubigné, History of the Reformation in Europe in the Time of Calvin, band 12, kap. 9.
På apostlarnas tid hade förföljelsen ”länt till evangeliets framgång”. (Fil. 1: 12.) Efter
förvisningen från Paris och Meaux gick ”de som hade blivit kringspridda omkring och
förkunnade evangelii ord”. (Apg. 8: 4.) Så trängde ljuset in i många avlägset liggande
provinser i Frankrike.
Nya kämpar efter dem som fallit
Gud beredde alltjämt arbetare för att föra saken vidare. I en skola i Paris fanns det en
stilla, eftertänksam, ung man som redan visade att han ägde stor begåvning och
skarpsinnighet. Han utmärkte sig inte mindre genom sitt rena liv än för sin intellektuella
vakenhet och religiösa hängivenhet. Hans begåvning och flit gjorde honom snart till skolans
stolthet. Man hyste stora förhoppningar om att John Kalvin skulle bli en av kyrkans
skickligaste och mest aktade försvarare. Men en gudomlig ljusstråle trängde in genom de
filosofins och vidskepelsens murar som omgav Kalvin. Han hörde med avsmak om den nya
läran och tvivlade inte ett ögonblick på att kättarna fullt ut förtjänade att brännas i den eld de
fördes till. Men ganska oväntat kom han i kontakt med detta kätteri och tvingades pröva den
katolska teologins kraft att stå emot den protestantiska läran.
En kusin till Kalvin, Olivetan, hade slagit sig samman med reformatorerna och
uppehöll sig nu i Paris. De två släktingarna diskuterade ofta de ämnen som störde
kristenheten. ”Det finns bara två religionssystem i världen”, sade Olivetan, som var
protestant. ”Det ena omfattar de religioner som människorna har uppfunnit, vilka alla lär att
människorna kan frälsas genom ceremonier och goda gärningar. Det andra är den religion
som är uppenbarad i Bibeln. Den lär människorna att söka frälsning endast genom Guds fria
nåd.”
”Jag vill inte ha någonting att göra med din nya lära”, sade Kalvin. ”Tror du att jag har
levat i villfarelse alla mina dagar?” — Wylie, band 13, kap. 7. Tankar hade emellertid
väckts i hans sinne som han inte kunde frigöra sig ifrån. Då han blev ensam tänkte han på
vad hans kusin hade sagt. Han såg sig själv som en syndare utan medlare som talade för
hans sak inför en helig och rättfärdig domare. Helgonens böner, goda gärningar och kyrkans
ceremonier hade absolut ingen kraft att försona för synd. Han kunde inte se något annat
framför sig för framtiden än den eviga förtvivlans mörker. Förgäves sökte kyrkans doktorer
att lindra hans själsnöd. Förgäves grep de till både bikt och botgöring. Men han kunde inte
genom sådana medel förlikas med Gud.
Under det att Kalvin kämpade denna fruktlösa kamp, besökte han en dag ett av torgen i
staden där en skara människor just hade samlats för att bevittna ett kättarbål. Kalvin blev
153