Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
prästerskapets raseri i tyglar. Men de påvliga ledarna fick till slut överhand. Förföljelsen
började. Biskopen i Meaux som tvingades välja mellan att dö på bålet och att återkalla sin
lära, valde den lättare vägen. Men trots ledarens fall höll hans anhängare fast vid tron.
Många vittnade om sanningen mitt i lågorna. Genom sitt mod och sin trohet talade dessa
ödmjuka kristna på väg till bålet till tusenden, som under fredens dagar aldrig skulle ha
lyssnat till deras förkunnelse.
Det var inte bara de ödmjuka och fattiga som under lidande och hån vågade vittna om
Kristus. I de storslagna borgarna och i slottet fanns ädla människor som satte större värde på
sanningen än på rikedom och rang, ja, till och med på sitt liv. De som bar kunglig mantel
hade ofta ett mer uppriktigt och trofast sinne än de som var klädda i biskopars dräkt och
mitra. Louis de Berquin var en man av ädel börd. Han var en modig och ädel riddare,
upptagen av studier. Han hade fint uppträdande och levde ett rent liv. En författare säger om
honom: ”Han följde de papistiska bestämmelserna mycket noga och var mycket ivrig att
närvara vid mässor och predikningar. . . . Men främst bland alla hans dygder var denna
enda, hans stora avsky för den lutherska Reformationen. Men då han genom Guds försyns
ledning kom att studera Bibeln, blev han som så många andra före honom överraskad då han
fann inte Roms utan Luthers lära.” — Wylie, band 13, kap. 9. Från och med nu ägnade han
sig helt åt evangeliets sak.
Han var ”den lärdaste av adelsmännen i Frankrike”, han var ädel, begåvad och vältalig,
hade ett okuvligt mod och en hjältemodig iver. Eftersom han var konungens favorit utövade
han stort inflytande vid hovet. Detta kom många att betrakta honom som den som var
förutbestämd att bli sitt lands reformator. Beza sade: ”Berquin skulle ha varit en andra
Luther, om han i Franz I hade funnit en andra kurfurste.” ”Han är värre än Luther”, skrek
papisterna. — Samma källa, band 13, kap. 9. Han var verkligen mycket fruktad av
Frankrikes katoliker. De kastade honom i fängelse, eftersom de betraktade honom som
kättare. Men konungen frigav honom. Kampen pågick i åratal. Frans, som vacklade mellan
Rom och Reformationen, tolererade och hindrade omväxlande munkarnas kraftiga angrepp.
Tre gånger blev Berquin fängslad, men varje gång sattes han på fri fot av monarken, som
beundrade hans begåvning och ädla hållning och var ovillig att överlämna honom åt
prästerskapets hat.
”Farligare än Luther”
Gång på gång blev Berquin varnad för de faror han var utsatt för i Frankrike. Han blev
inträngande ombedd att söka räddning genom frivillig flykt till ett annat land såsom många
andra hade gjort. Den räddhågade och krypande Erasmus, som trots sin stora lärdom inte
ägde den moraliska storhet som är villig att offra både liv och ära för sanningen, skrev
därför till Berquin: ”Sänd in en begäran om att bli utsänd som sändebud till främmande
150