Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
vid tanken på resultatet av sin verksamhet. En gång hade han sagt: ”Om jag visste att min
lära kunde skada någon, ja, bara en enda människa, likgiltigt hur liten eller oansenlig hon är
— något som den inte kan, eftersom den är själva evangeliet — så vill jag hellre dö tio
gånger än att inte ta den tillbaka.” — Samma källa, band 9, kap. 7.
Nu var Wittenberg, själva centralpunkten i Reformationen, på väg att snabbt gripas av
fanatism och laglöshet. Detta fruktansvärda tillstånd orsakades inte av Luthers lära. Hans
fiender runt om i Tyskland lade emellertid skulden på honom. I djupaste förtvivlan frågade
han ibland: ”Kan detta stora reformationsverk få en sådan avslutning.” — Samma källa,
band 9, kap. 7. När han då kämpade med Gud i bön strömmade friden åter in i hans sinne.
”Verket är inte mitt utan ditt eget”, sade han. ”Du kommer inte att tillåta att det blir förstört
av fanatism och vidskepelse.” Tanken på att han skulle hålla sig borta från striden under en
sådan kris blev outhärdlig för honom. Han bestämde sig för att återvända till Wittenberg.
Farlig resa
Utan att vänta begav han sig ut på denna farofyllda resa. Han var bannlyst i hela riket.
Hans fiender kunde fritt ta hans liv. Det var förbjudet för hans vänner att stödja honom eller
att ge honom skydd. Den kejserliga regeringen införde de skarpaste förhållningsregler mot
hans anhängare. Men han såg att evangeliets verk stod i fara. I Herrens namn gick han utan
fruktan ut för att kämpa för sanningen.
I ett brev till kurfursten skrev Luther, efter det att han hade talat om, att han hade för
avsikt att lämna Wartburg: ”Låt det bli känt för ers höghet att jag reser till Wittenberg under
beskydd av en som är långt högre än konungar och kurfurstar. Jag har inte för avsikt att be
ers höghet om stöd och långt ifrån att önska ert beskydd, kunde jag tvärt om själv önska att
beskydda er. Om jag visste att ers höghet ville beskydda mig reste jag inte alls till
Wittenberg. Det finns inte något svärd som kan befrämja denna sak. Gud är den ende som
kan göra alltsammans utan människors hjälp eller samtycke. Den som har den starkaste tron,
han är den som är skickligast att beskydda.” — Samma källa, band 9, kap. 8.
I ett annat brev som han skrev på resan till Wittenberg tillfogade Luther: ”Jag är villig
att låta mig drabbas av ers höghets misshag och hela världens vrede. Är inte wittenbergarna
mina får? Har inte Gud anförtrott dem åt mig? Och borde jag inte om nödvändigt utsätta mig
för döden för deras skull? Och dessutom fruktar jag för att bli vittne till ett fruktansvärt
uppror i Tyskland genom vilket Gud kommer att straffa vårt land.” — Samma källa, band 9,
kap. 7.
Med stor försiktighet och ödmjukhet, men samtidigt fast och bestämt, tog han itu med
sin uppgift. ”Genom Ordet”, sade han, ”måste vi omstörta och fördärva det som är byggt
129