Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
stadigt placerar sina fötter på sanningens grund och som i sina sinnen är förnyade genom
Guds Ande, är skyddade mot dess inflytande. Tusentals som inte känner Kristus av egen
erfarenhet, kommer att bli förförda och förledda att godta gudaktighetens form men sakna
dess kraft. Just en sådan religion är det som massorna åstundar.
Kyrkans anspråk på rätten att förlåta synd gör, att katolikerna tycker att de har frihet
att synda. Bikten som är nödvändig för att man skall få förlåtelse, gör också sitt till för att
befrämja det onda. Den som faller på knä för en syndig människa och bekänner sitt hjärtas
dolda tankar och föreställningar, förringar sitt människovärde och förnedrar alla ädla
instinkter. När man avslöjar sina synder för en präst — en felande, syndig människa, som
ofta är fördärvad av alkohol och utsvävningar — sänker man sin karaktärs ideal och tar
skada till sin själ. Den biktandes uppfattning om Gud sänks till likhet med fallna människor,
eftersom prästen står som en Guds representant. Denna nedvärderande bekännelse från
människa till människa är den hemliga källan till mycket av det onda som fyller världen och
som kommer den att mogna till sin slutliga förintelse. Men för den som gärna vill följa sina
egna svagheter, är det behagligare att bekänna för en dödlig människa än att öppna sitt hjärta
för Gud. För människonaturen är det lättare att göra bot än att avstå från synden. Det är
lättare att ödmjuka kroppen i säck och aska, i törnen och tyngande kedjor än att korsfästa de
syndiga lustarna. Tungt är det ok som det oomvända sinnet är villigt att bära hellre än att
böja sig under Kristi ok.
Det finns en slående likhet mellan den romerska kyrkan och det judiska samhället på
Kristi tid. Under det att judarna i hemlighet trampade varje princip i Guds lag under fötterna
var de i yttre avseende mycket stränga med att hålla dess bud. De belastade Guds lag med
föreskrifter och traditioner som gjorde lydnaden plågsam och betungande. Liksom judarna
bekände sig ära lagen, så påstår anhängarna av romarkyrkan att de ärar korset. De upphöjer
symbolen på Kristi lidande, under det att de i sitt liv förnekar honom som symbolen
framställer.
Katolskt troende anbringar kors på sina kyrkor, på sina altaren och på sina prästkläder.
Överallt ser man korsets tecken. Överallt blir det hedrat och upphöjt. Men Kristi
undervisning begravs under en mängd meningslösa traditioner, falska tolkningar och
rigorösa föreskrifter. Frälsarens ord om de förblindade judarna gäller i ännu högre grad den
romersk-katolska kyrkans ledare: ”De binda ihop tunga bördor och lägga dem på
människornas skuldror, men själva vilja de icke röra ett finger för att flytta dem.” — Matt.
23: 4. Samvetsgranna människor lever i ständig skräck, eftersom de är rädda för en
förolämpad Guds vrede, medan många av kyrkans dignitärer lever i lyx och vällust.
Att tillbedja bilder och reliker, att åkalla helgon och upphöja påven är Satans
uppfinningar för att föra människornas sinnen bort från Gud och ifrån hans Son. För att göra
400