Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
principerna som bildade själva underlaget för Reformationen — att Guds ord är den
fullkomliga regeln för tro och liv. Denna ofelbara vägledare ersatte de med en så föränderlig
och osäker norm som deras egna känslor och intryck. När de på detta sätt åsidosatte
villfarelsens och lögnens stora avslöjare, gjorde de det möjligt för Satan att härska över
människornas sinnen såsom det passade honom bäst.
En av dessa profeter påstod att han hade blivit undervisad av ängeln Gabriel. En
student som slöt sig till honom avbröt sina studier och förklarade att Gud själv hade utrustat
honom med visdom till att tolka hans ord. Andra som av naturen var benägna för fanatism,
slog sig ihop med dem. Dessa svärmare skapade inte så liten uppståndelse. Luthers
förkunnelse hade överallt väckt folket till insikt om hur nödvändigt det var med en reform.
Nu blev en del verkligt uppriktiga människor vilseförda av dessa nya profeters påståenden.
Ledarna för denna rörelse reste till Wittenberg och försökte tvinga på både
Melanchthon och hans medarbetare sina synpunkter. De sade: ”Vi är sända av Gud för att
undervisa folket. Vi har haft förtroliga samtal med vår Herre. Vi vet vad som skall ske. Kort
sagt, vi är apostlar och profeter och vädjar till dr Luther.” — Samma källa, band 9, kap.
7. Reformatorerna blev förvånade och förvirrade. Detta var en situation som de aldrig
tidigare hade ställts inför. De visste inte vilken kurs de skulle välja. Melanchthon sade: ”Det
är verkligen en ovanlig ande i dessa män, men vilken ande? Å ena sidan måste vi vara
försiktiga så att vi inte utsläcker Guds Ande och å andra sidan får vi inte låta oss föras vilse
av Satans ande.” — Samma källa, band 9, kap. 7.
Frukten av den nya läran visade sig snart. Folket började försumma Bibeln eller att
helt förkasta den. Förvirring uppstod i skolorna. Studenterna avvisade med förakt alla regler,
upphörde med sina studier och lämnade universitetet. De män som menade sig vara
kompetenta att återuppliva och kontrollera Reformationens verk lyckades endast bringa det
till själva randen av ruin. Katolikerna återvann sin självtillit och ropade med jubel:
”Ytterligare bara en sista strid och segern är vår.” — D’Aubigné, band 9, kap. 7.
I Wartburg fick Luther höra vad som hade hänt och djupt bekymrad sade han: ”Jag har
hela tiden väntat på att Satan skulle sända denna hemsökelse över oss.” — Samma källa,
band 9, kap. 7. Han genomskådade dessa föregivna profeters sanna anda och såg den fara
som hotade sanningens sak. Motstånd från påven och kejsaren hade inte orsakat honom så
stora bekymmer och så stor oro som han nu kände. Från Reformationens bekännande vänner
hade dess värsta fiender uppstått. Just de sanningar som hade skänkt honom så stor glädje
och tröst, användes nu för att väcka strid och skapa förvirring inom kyrkan.
I reformationsarbetet hade Luther drivits fram av Guds Ande. Det hade inte varit hans
avsikt att inta sådana ståndpunkter som han gjorde eller att åstadkomma så radikala
förändringar. Han hade endast varit ett redskap i Allmaktens hand. Ändå darrade han ofta
128