Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Kapitel 2—Förföljelsens Bränder
Många blev förföljda för sin tro. Här berättas om varför de blev förföljda och dödade.
Vi kan också läsa om dem som överlevde dessa svårigheter.
När Jesus för sina lärjungar avslöjade Jerusalems öde och de händelser som skulle ha
samband med hans andra ankomst, förutsade han också de upplevelser som hans folk skulle
genomgå från hans himmelsfärd och till hans återkomst i makt och härlighet för att befria
dem. Från Oljeberget såg Frälsaren för sin inre blick de stormar som den apostoliska
församlingen snart skulle utsättas för. Han lät sin blick tränga ännu längre in i framtiden till
de våldsamma, förödande stormar som skulle drabba hans efterföljare under den kommande
tidsåldern av mörker och förföljelse. I några få, korta, men mycket betydelsefulla satser
förutsade han de prövningar som världens härskare skulle låta drabba Guds församling.
(Matt. 24: 9, 21, 22.) Kristi efterföljare skulle bli tvungna att gå samma förödmjukelsens,
förhånandets och lidandets väg som deras Herre hade gått, och samma fiendskap som
världens Frälsare utsattes för, skulle alla de som kom till tro på hans namn också drabbas
av.
Den första kristna församlingens historia bekräftar också uppfyllandet av Frälsarens
ord. Världens och mörkrets makter samlade sig mot Kristus och förföljde hans anhängare.
Den hedniska världen insåg att om evangelium skulle segra, skulle hedendomens egna
tempel och altaren förstöras. Därför samlade den sina krafter för att utrota kristendomen.
Förföljelsens eld tändes. De kristna fråntogs sin egendom och jagades bort från sina hem.
De fick ”ståndaktigt uthärda mången lidandets kamp”. (Hebr. 10: 32.) De fick ”underkasta
sig begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse”. (Hebr.11: 36.) Ett stort antal av
dem fick bekräfta sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda
och olärda dödades utan förskoning.
Dessa förföljelser som började under kejsar Nero ungefär vid den tidpunkt då Paulus
led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre våldsamhet under flera hundra år. Falska
anklagelser för de mest fruktansvärda förbrytelser riktades mot de kristna. De blev beskyllda
för att vara orsaken till stora olyckor, hungersnöd, jordbävningar och pest. När de blev
föremål för folkets hat och misstanke, stod angivare färdiga att förråda de oskyldiga enbart
for vinnings skull. De kristna dömdes som upprorsmän mot staten, som fiender till
religionen och som en plåga för samhället. Stora skaror kastades för de vilda djuren eller
brändes levande i amfiteatrar. Några korsfästes, andra blev klädda i skinn från vilda djur och
inkastade på arenan för att sönderrivas av hundar. Deras straff var ofta den mest uppskattade
underhållningen vid offentliga fester. Stora människoskaror kom tillsammans för att njuta av
denna syn och hälsade de döendes ångestrop med skratt och applåder.
21