Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
sagt: ’Se, där är vår Gud, som vi förbidade, och som skulle frälsa oss’, eller om de skulle ha
ropat till bergen och klipporna att de skulle falla över dem och dölja dem för hans ansikte
som sitter på tronen och för Lammets vrede. Så tror vi att Gud har prövat sitt folk. Han har
prövat deras tro. Han hade sett om de i prövningens stund skulle ge efter i den situation som
det behagade honom att försätta dem i. Han visste också om de skulle släppa sitt grepp om
denna värld och lita på Guds ord av hela sitt hjärta.” — The Advent Herald and Signs of the
Times Reporter, band 8, nr. 14. (13 nov. 1844.)
De känslor som ledde dem som trodde att Gud hade lett dem i deras upplevelse,
kommer till uttryck i William Millers ord: ”Om jag skulle få leva om mitt liv och få samma
bevis som förra gången, så skulle jag handla exakt så som jag gjort för att kunna vara ärlig
mot Gud och mot mina medmänniskor.” ”Jag hoppas att ingen ogudaktigs blod skall
utkrävas av min hand. (Hes. 33: 8, 9.) Jag känner att jag, så långt som det stod i min makt,
har gjort mig fri från all skuld med hänsyn till deras undergång.” ”Fastän jag två gånger
blivit besviken”, skrev denne gudsman, ”är jag ändå inte nedtryckt eller modlös.” ”Mitt
hopp om att Kristus skall komma är starkare än någonsin tidigare. Jag har bara gjort vad jag
efter flera års allvarligt övervägande kände, att det var min plikt att göra. Om jag har tagit
fel, så har jag tagit fel på kärlekens sida — kärlek till mina medmänniskor och
överbevisningen om mina plikter mot Gud.” ”En sak vet jag: Jag har inte förkunnat något
annat än det jag själv har trott. Och Gud har varit med mig. Hans kraft har visat sig i verket.
Mycket gott har uträttats.” ”Så långt det är möjligt för människor att se, har många tusen
letts till att studera Bibeln, därför att vi har förkunnat en bestämd tid. Genom tron och
bestänkandet med Kristi blod har de blivit försonade med Gud.” — Bliss, sid. 256, 255, 277,
280, 281. ”Jag har aldrig sökt de stoltas gunst, aldrig vacklat när världen visat sig vred. Inte
heller skall jag nu köpa världens gunst eller göra mer än min plikt för att väcka världens hat.
Aldrig skall jag be dem skona mitt liv. Inte heller skall jag, hoppas jag, dra mig undan från
att mista livet om Gud i sin försyn styr det så.” — J. White: Life of William Miller, sid. 315.
Om någon drar sig undan.
Gud lämnade inte sitt folk. Hans Ande vilade alltjämt över dem som inte överilat hade
förkastat det ljus som de hade fått, eller fördömt den milleritiska rörelsen. Aposteln Paulus
som såg ned genom kommande tider, uppmuntrade och varnade dem som skulle bli prövade
och som väntade under denna kris: ”Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med
sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få, vad
utlovat är. Ty ’ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma, och han skall icke
dröja, och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min
själ icke behag i honom.’ Dock vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till
fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.” — Hebr. 10: 35-39.
287