Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Ofrånkomlig konfrontation
Det finns emellertid inte någon gemenskap mellan ljusets furste och mörkrets furste.
Deras efterföljare kan därför heller inte förenas. När de kristna slog sig ihop med dem som
bara var halvt omvända från hedendomen, kom de in på en väg som förde längre och längre
bort ifrån sanningen. Satan gladde sig över att han lyckats förföra så många av Kristi
efterföljare. Han satte nu in hela sin kraft på att påverka dessa och att inspirera dem till att
förfölja dem som förblev trogna mot Gud. Det fanns inga som bättre förstod hur de skulle
motarbeta den sanna kristna tron, än de som en gång hade varit dess försvarare. Dessa
avfallna kristna förenade sig med sina halvhedniska trosfränder och inriktade sin kamp mot
de mest väsentliga dragen i Kristi lära.
Det krävdes en desperat kamp av dem som ville stå trogna och fasta mot de villfarelser
och osmakliga läror, som under helig förklädnad presenterades i församlingen. Bibeln
godtogs inte som trons norm. Läran om religiös frihet betraktades som kätteri. De som
hävdade den blev hatade och dömda fredlösa. Efter en lång och hård kamp bestämde sig de
få kvarvarande trofasta för att bryta varje förbindelse med den fallna församlingen, om
denna alltjämt vägrade att frigöra sig ifrån lögn och avguderi. De insåg att en brytning var
absolut nödvändig om de skulle kunna lyda Guds ord. De vågade inte gå med på
själsförödande villfarelser och ge ett exempel som skulle sätta deras barns och barnbarns tro
i fara. För att bevara frid och enighet var de villiga att göra varje eftergift som troheten mot
Gud tillät. Men de insåg att själva freden skulle bli för dyrköpt om de skulle ge avkall på
sina principer. Om enighet kunde uppnås bara genom att ge avkall på sanning och
rättfärdighet, så må det hellre råda oenighet, ja, till och med krig.
Det skulle vara väl för både den kristna kyrkan och för världen, om de principer som
besjälade dessa trofasta kristna återupplivades hos dem som i nutiden bekänner sig att vara
Guds efterföljare. Det råder en oroväckande likgiltighet inför den kristna trons
grundläggande lärosatser. Man lutar alltmer åt uppfattningen, att när allt kommer till allt så
har dessa principer inte någon väsentlig betydelse. Denna tillbakagång spelar Satans redskap
i händerna, i det att falska teorier och ödesdigra förvillelser vinner insteg, vilka de trofasta
under gångna tider satte livet på spel för att bekämpa och avslöja. Dessa villfarelser godtas
nu av tusentals människor som ger sig ut för att efterfölja Kristus.
De första kristna var verkligen ett särpräglat folk. Deras klanderfria liv och orubbliga
tro var en ständig tillrättavisning som störde de icke-kristnas frid. Även om de var få utan
rikedom, anseende eller höga ämbeten var de ändå en skräck för de icke-kristna överallt, där
deras karaktär och deras lära blev känd. Därför blev de också hatade av de icke-kristna på
samma sätt som Abel blev hatad av den ogudaktige Kain. Av samma skäl som Kain dräpte
sin bror, tog de som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band, och slog ihjäl
25