Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Kapitel 11—En Djärv Bekännelse
Då Europas mäktiga män var samlade till den andra Riksdagen i Speier år 1529, stod
Reformationens framtid på spel. Där beslutades att med gemensamma krafter släcka
Reformationens ljus. Men modiga furstar opponerade sig mot detta beslut. Denna protest
ledde till att Reformationens företrädare blev kallade för ”protestanter”.
En av de ädlaste deklarationer som någonsin gjorts till förmån för Reformationen var den
protest som de kristna furstarna i Tyskland inlämnade vid riksdagen i Speier år 1529. Det
mod, den trohet och fasthet som dessa Guds män visade vann tanke och samvetsfrihet för
kommande släkten. Deras protest skaffade reformationskyrkans medlemmar namnet
protestanter och de principer som den innehöll bildar ”själva grundelementet i
protestantismen”. — D’Aubigné, band 13, kap. 6.
En mörk och hotande dag hade gått upp för Reformationen. Trots ediktet i Worms,
som gjorde Luther fredlös och förbjöd hans lära, hade det dittills härskat religiös tolerans i
riket. Guds försyn hade hållit de krafter som motarbetade sanningen, under kontroll. Karl V
hade beslutat att krossa Reformationen. Varje gång han lyfte handen för att slå till tvingades
han emellertid att avstå. Gång på gång såg det ut som om alla som vågade sätta sig upp mot
den romerska kyrkan ögonblickligen skulle bli röjda ur vägen. Men i det kritiska
ögonblicket visade sig turkarna vid de östliga gränserna eller konungen av Frankrike eller
till och med påven själv som missunnade kejsaren hans ökande makt, förklarade honom
krig. Under det att oro och stridigheter fyllde nationerna hade Reformationen fått tillfälle att
växa i kraft och spridas vida omkring.
Slutligen hade de påvliga härskarna fått sina fejder bilagda, så att de kunde göra
gemensam sak mot reformatorerna. Riksdagen i Speier 1526 hade gett full religiös frihet till
varje stat, intill dess att ett allmänt kyrkomöte kunde hållas. De faror som framtvingade
detta medgivande hade inte mer än undanröjts, förrän kejsaren sammankallade en ny riksdag
som skulle samlas i Speier 1529 med avsikt att krossa kätteriet. Man skulle försöka förmå
furstarna, så långt möjligt var, genom fredliga medel att ta ställning mot Reformationen.
Men om dessa medel slog fel var kejsaren beredd att gripa till vapen. Katolikerna jublade.
Många samlades i Speier. De lade inte band på sin fiendskap mot reformatorerna och alla
som stödde dem. Som Melanchthon uttryckte det: ”Vi är världens gatsmuts och föremål för
dess avsky, men Kristus kommer att se ned till sitt arma folk och beskydda dem.” —
D’Aubigné, band 13, kap. 5. De evangeliska furstar som var närvarande vid riksdagen fick
inte ens tillåtelse att förkunna evangelium i sina egna hem. Men folket i Speier törstade efter
Guds ord. Trots förbudet var det tusentals som strömmade till de gudstjänster som hölls i
kapellet hos kurfursten av Sachsen.
136