Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
hävdade att den romerska kyrkan var det fallna Babylon som omtalas i Uppenbarelseboken.
Med fara för sina liv reste de sig för att bekämpa dess förfall. Under det att några av dem
under trycket av långvarig förföljelse gjorde avkall på sin övertygelse och efter hand
förnekade de särpräglade grundsanningarna i sin tro, fanns det andra som höll fast vid
sanningen. Under långa tider av mörker och avfall förnekade valdenserna den romerska
kyrkans överhöghet, förkastade tillbedjan av helgonbilder och iakttog den bibliska sabbaten.
Under det våldsammaste motstånd höll de fast vid sin tro. Även om de blev offer för
savojernas spjut och brända på de romerska bålen stod de ändå som orubbliga försvarare av
Guds ord och hans ära.
Från alpdalar och fjälltoppar
Mellan bergens höga bålverk, som i alla tider har varit ett skydd för de förföljda och
förtryckta, fann valdenserna en tillflyktsort. Här höll de sanningens ljus brinnande under den
mörka tidsålderns natt. Här bevarade sanningens vittnen den urgamla tron i tusen år.
Gud hade försett sitt folk med en helgedom av vördnadsbjudande storslagenhet, en
lämplig tillflyktsort för de upphöjda sanningar som överlåtits i deras vård. Bergen var för
dessa trofasta landsflyktiga en symbol på Herrens oföränderliga rättfärdighet. De visade sina
barn de höjder som tornade upp sig över dem i oföränderligt majestät. De talade med dem
om honom hos vilken ingen förändringens skugga fanns, honom vilkens ord var lika
beständigt som de eviga klipporna. Gud hade grundat bergen och skänkt dem styrka. Bara
den Allsmäktiges hand kunde flytta dem. På samma sätt hade han grundat sin lag,
underlaget för hans regering i himmelen och på jorden. En människa kunde väl räcka ut sin
arm mot sina medmänniskor och ta deras liv. Men samma arm kunde lika gärna försöka
rycka bergen bort från deras grundvalar och kasta dem i havet, som den kunde förändra ett
enda bud i Herrens lag eller utplåna ett enda av hans löften till dem som gör hans vilja. I sin
trohet mot denna gudomliga lag skulle Herrens tjänare vara lika fasta som de orubbliga
bergen.
Bergen som omgav dessa människors enkla hem, var en ständig påminnelse om Guds
skaparmakt och en aldrig sviktande försäkran om hans beskydd och omsorg. Dessa
pilgrimer lärde sig älska de tysta symbolerna på Herrens närvaro. De klagade inte över sin
tunga lott. De var aldrig ensamma i isoleringen därute i de öde bergen. De tackade Gud för
att han hade gett dem en fristad undan människors grymhet och hat. De gladde sig över
friheten att kunna tillbedja honom. När de blev förföljda av sina fiender, var dessa
bergfästen ofta ett tryggt värn. Från höga fjälltoppar sjöng de Guds pris, och Roms härar
kunde inte få denna lovsång att tystna.
40