Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
För sista gången blev nu Hus ställd inför kyrkomötet. Det var en stor, lysande
församling — kejsaren, rikets furstar, de furstliga deputerade, kardinaler, biskopar och
präster. Dessutom en stor skara åskådare. Från alla platser inom kristenheten hade
människor kommit för att se det första offret i den långa kamp som skulle föra till seger för
samvetsfriden.
Då Hus uppfordrades att ge sitt sista avgörande svar, förklarade han att han inte kunde
återkalla någonting. Medan han riktade sin genomborrande blick på monarken som så
skamligt hade brutit sitt löfte förklarade han: ”Av egen fri vilja bestämde jag mig för att
komma inför kyrkomötet under offentligt beskydd på tro och heder från kejsaren som är
närvarande här.” — Bonnechose, band 2, sid. 84. Sigismund rodnade kraftigt då alla i
församlingen riktade blicken mot honom.
Till bålet
Dödsdomen upplästes nu och de vanärande ceremonierna började. Biskoparna klädde
fången i prästdräkt och då Hus fick den på sig, sade han: ”För att håna vår Herre Jesus
Kristus hängde man på honom en vit mantel, då Herodes lät ställa honom inför Pilatus.” —
Bonnechose, band 2, sid. 86. Då han åter uppfordrades att avsvärja sig sina läror svarade
han, medan han vände sig mot folket: ”Hur skulle jag då kunna se upp mot himmelen? Hur
skulle jag kunna se på den folkskara för vilken jag har förkunnat ett rent evangelium? Nej,
jag sätter deras frälsning högre än denna usla kropp som nu är vigd åt döden.” Så togs
kläderna av honom plagg för plagg, medan var och en av biskoparna uttalade en förbannelse
över honom, och var och en av dem utförde sin del av ceremonin. ”Till sist satte de på
honom en mössa eller pyramidformad krona av papper. På denna fanns målade
fruktansvärda bilder av djävlar. Den hade denna inskrift: ’Ärkekättaren’. ’Med största
glädje’, sade han, ’skall jag bära denna vanärande krona för din skull, o Herre Jesus, för du
bar en törnekrona för mig’.”
Medan han stod klädd på detta sätt sade prästerna: ”Nu överlämnar vi din själ åt
Djävulen.” ”Och jag”, sade Johan Hus medan han vände sin blick mot himmelen, ”befaller
min ande i dina händer, o Herre Jesus, för du har återlöst mig.” — Wylie, band 3, kap. 7.
Han överlämnades nu till de världsliga myndigheterna och fördes till avrättning. En
stor skara människor följde honom. Hundratals väpnade män, präster och biskopar i sina
dyrbara kläder och Konstanz’ invånare. Då han hade bundits vid pålen och allt var färdigt,
så att elden kunde tändas, förmanades martyren ännu en gång att rädda sitt liv och återkalla
sina villfarelser. ”Vilka villfarelser”, sade Hus, ”skall jag återkalla? Jag vet inte att jag är
skyldig till något. Jag kallar Gud till vittne på att allt vad jag har skrivit och talat har varit
med avsikt att frälsa människor från synd och från fördärv. Därför skall jag med största
glädje med mitt blod bekräfta den sanning som jag har skrivit om och förkunnat.” — Wylie,
71