Sanningens Ogonblick

Sanningens Ögonblick
Gud och hans heliga änglar ha det löftet av er, att ni inte följer mig längre än jag har följt
Kristus. Om Gud genom något annat av sina redskap skulle uppenbara någonting för er, så
var lika villiga att ta emot det som ni har varit att ta emot den sanning, som jag har
förkunnat. Jag är nämligen helt övertygad om att Herren har mer sanning och större ljus,
som han en gång skall låta lysa fram ur sitt heliga Ord.” — Martyn, band 5, sid. 70.
”Jag kan inte nog beklaga tillståndet inom de av Reformationens församlingar som har
kommit till en viss punkt i religionen men inte vill gå längre än Reformationens ledare gick.
Man kan inte få lutheranerna att gå längre än till det som Luther fann. Ni ser att
kalvinisterna sitter fast där den store mannen lämnade dem, trots att han inte såg allting. Det
är ett sorgligt tillstånd som vi i hög grad beklagar. Även om dessa män var brinnande och
lysande ljus på sin tid, kunde de ändå inte tränga in i allt Guds råd. Om de levde nu skulle de
vara lika villiga att ta emot större ljus som de var att ta emot det ljus de först fick.” — D.
Neal, History of the Puritans, band 1, sid. 269.
”Tänk på ert församlingslöfte, i vilket ni har lovat att vandra på de Herrens vägar som
han har uppenbarat eller kommer att uppenbara för er. Tänk på ert löfte och ert förbund med
Gud och med varandra, att ni skall ta emot allt det ljus och all den sanning som skall
uppenbaras för er från hans helga Ord. Men samtidigt förmanar jag er att vara försiktiga
med det som ni tror vara sanning. Undersök det! Överväg det! Jämför det med andra
bibeltexter i sanningens bok innan ni godkänner det. Det är nämligen inte möjligt att en
fullkomlig kunskap på en gång skall bryta fram i den kristna världen, som så nyss har
kommit ut ur ett så tjockt, antikristligt mörker.” — Martyn, band 5, sid. 70, 71.
Önskan om samvetsfrihet gav nybyggarna mod att trotsa farorna på den långa sjöresan
och att hålla ut under alla de motgångar och faror som mötte dem i ett obebott land. Med
Guds välsignelse skulle de grundlägga en mäktig nation på Amerikas kuster. Men hur ärliga
och gudfruktiga dessa nybyggare än var, så förstod de ändå ännu inte religionsfrihetens
sanna principer. Den frihet de offrade så mycket för att tillförsäkra sig, var de inte så villiga
att tillämpa på andra. ”Mycket få, även av de frommaste och mest djuptänkande männen på
1600-talet, förstod helt den stora princip som är grunden i Nya testamentets lära, nämligen
att Gud är den ende domaren över människors tro.” — Martyn, band 5, s. 297. Läran att Gud
skulle ha gett kyrkan rätt att härska över människors samvete och att avgöra vad som är
kätteri och att bestraffa det, är en av de påvliga villfarelser som har de djupaste rötterna.
Samtidigt som reformatorerna förkastade den katolska trosläran, kunde de inte helt frigöra
sig själva från att drivas av samma intoleranta anda. Det tjocka mörker som påvemakten
under sin långa dominans hade insvept hela kristenheten i, hade ännu inte helt avlägsnats.
En av de ledande förkunnarna i kolonin vid Massachusettsbukten sade: ”Det var
fördragsamhet som gjorde att världen blev antikristig. Det har aldrig skadat kyrkan att den
straffat kättare.” — Martyn, band 5, sid. 335. Kolonisterna godkände regeln om att inga
206