Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Purpose: Dramats syften i ständig rörelse
Motiv spelar en central roll i ett drama. För Burke (1945) innebär föreliggandet
av motiv skillnaden mellan en rörelse (”motion”) och en händelse (”action”);
rörelsen sker oreflekterad och utan avsikt och får på så sätt inte samma
dramatiska effekter på intrigens handling. Omskrivet till entreprenörskontexten;
om all entreprenörskap endast skulle beskrivas som bestående av
tur eller slump tappar det sin intressebindande status. Asplund (1980) påpekar
att liknande förhållanden gäller för kriminalgenren; med ett dödsfall
(ACT), en misstänkt (AGENT), en plats (SCENE) och ett vapen (AGENCY) finns
ändå ingen spännande intrig utan ett motiv (PURPOSE);
230
»En romandetektiv, vilken som helst – liksom en brottsutredare i verkligheten
– tycks arbeta med större omsorg och med större aspektrikedom än de
flesta psykologer och sociologer […] Wimsey har fällt åtminstone ett yttrande
som kan tolkas ”dialektiskt” och i Burkes anda. Han sa en gång: “Damn it
all… there must be a motive somewhere. Can’t have a crime without a motive,
you know.” Är inte motivet klarlagt, så kan man överhuvudtaget inte
veta om ett brott blivit begånget eller inte.« (Asplund, 1980:132)
För de båda projekten som studerats i avhandlingen finns många syftesmotiv,
både uttalade och outtalade. Vad gäller den senare kategorin, de outtalade,
är dessa av naturen mycket svåra att kartlägga. Att entreprenörerna sporras
av underliggande acceptans- och statussökande, maktsträvan, revanschlusta,
pengabegär och andra inre drivkrafter låter inte helt orimligt men för
att få en inblick i denna psykologiska värld krävs troligtvis en annan typ av
empirisk data. I diskussionen om de presenterade entreprenöriella förloppen
fokuseras istället på de uttalade syftena som finns nedtecknade i intervjutranskriberingar
och olika former av textdokument. Också i detta följer vi
därmed Burkes fotspår då han, litteraturkritiker som han var, med sin dramatistiska
metod koncentrerade sig på just verbaliserade motiv snarare än
”verkliga” (om man nu tror att sådana existerar).
»Instead of calling [the pentad] the necessary “forms of experience”, however,
we should call them the necessary “forms of talk about experience”.
For our concern is primarily with the analysis of language rather than with
the analysis of ”reality”.« (Burke, 1945:317)
Här skiljer sig Burke från exempelvis Goffman (1959) som var mer intresserad
av de socialpsykologiska aspekterna i presenterandet av ”jaget”, där han
menade att individen sätter på sig olika masker för att manipulera sin om-