Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

tala någon, vare sig det är politiker eller någon annan, bör man tänka sig in
i vad personen på andra sidan bordet förväntar sig”, se sid. 60).
Nils Brunsson (1989) poängterar skillnaden i vad som görs och vad som
sägs göras i en organisation, vad han kallar ”organized hypocricy”. Genom
att organisationen upplever oförenliga ideologiska krav från omgivningen
som dessutom många gånger står i konflikt med den egna verksamhetens
effektivitet bör enligt honom den politiskt orienterade (retoriska) dimensionen
separeras från den handlingsorienterade dimensionen. Detta ”hyckleri”
beror inte nödvändigtvis på att man inte vill förena ord och handling utan
ibland för att man helt enkelt inte kan. För Offertkraft/Kompetensarena Väst
och Idébanken överrensstämde inte heller alltid entreprenörernas berättelser
om projektet med den egentliga verksamhetens praktik. Utåt gav de ofta en
idealiserad bild om den framtida innovationen för att frigöra eget handlingsutrymme
att kunna koordinera konstruktionsarbetets kollektiva process (ex.
Erik: ”jag ska inte säga taktiskt men vi tänkte att det kanske är så att politikerna
tycker det är svårare att säga nej till elektronik, material, bioteknik
[…] och så vidare”, se sid. 63). På detta sätt avskiljdes mer eller mindre
beskrivningarna om innovationen från innovationsbyggandet självt (ex. Erik:
”Menar du hur systemet är utvecklat och uppbyggt? Nej det påverkas inte.
Det påverkas inte för fem öre av vad de skriver. Däremot är det mer av omvärldsbevakning
eller strategisk säljargumentation”, se sid. 61). Texterna
blev ett utmärkt medium för entreprenörerna att skapa en trovärdig och
passande berättelse som fungerade i varierande sammanhang. Dessa hade en
god spridningspotential eftersom de lättare kunde förflyttas i tid och rum och
en flexibilitet som översteg innovationen då förändringar i texterna var
mindre kostsamma än modifieringar i system och koncept. Beskrivningarna
av innovationen fick en kameleont-effekt som gjorde det möjligt att samtidigt
på olika platser anpassa sig till en varierande terräng och smälta in i
åskådarnas fragmenterade tycken och smakriktningar.
Star och Griesemer (1989) myntade begreppet ”boundary object” för hur
allierade aktörer från olika sociala världar parallellt och på skilda sätt kan
skapa mening av en och samma verksamhet. Samtidigt som huvudmännen
såg Offertkraft/Kompetensarena Väst som ett regionalt tillväxtinitiativ i god
Triple Helix anda såg projektledarna det som ett jobb, en anställning, och
potentiella användare som ett möjligt sökverktyg. Bryter man ned användargruppen
mer detaljerat kunde också exempelvis småföretagen, storföretagen,
forskningsinstituten och universiteten förhålla sig till Kompetensarenatanken
på olika sätt. Det är alltså inte enighet och konvergens bland aktörerna
som är en nödvändig målsättning, utan att innovationen är öppen och
flexibel för flera samtidiga tolkningar. Detta trycker också Weick (1979) på;
att individer går samman i kollektiva strukturer inte i första hand för att skapa
och upprätthålla gemensamma mål utan för att man behöver gruppen som
254