Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Entreprenörskapsfältet började nu formeras och breddas, samtidigt som en
diskussion om dess fragmenterade innehåll och potentiella framtid diskuterades
inom disciplinen. I början av 1980-talet menade Paulin, Coffey och
Spaudling (1982) att fältet befann sig i en tidig pubertetsfas med att ”hitta sig
själv”. På slutet av 1980-talet frågade sig Donald Sexton (1988) om domänen
verkligen växt kvalitetsmässigt på djupet eller bara blivit större i kvantitet.
Många försökte vid denna tid skapa en meningsbyggande struktur över
de olika inriktningar som studerade entreprenörskap. Cunningham och Lischeron
(1991) delade in fältet i fyra områden; 1) assessing personal qualities
(personlighetspsykologi och ”trait”-forskning), 2) recognizing opportunities
(den så kallade ”klassiska skolan”), 3) acting and managing (organisation
och ledarskap), samt 4) reassessing and adapting (intraprenörskap). Ur
denna klassificering märks att management-disciplinen hade brutit ny mark
inom entreprenörskapsområdet via organisations- och ledarskapsforskningen,
men fortfarande speglades merparten av forskningsstudierna av rationalistiska
ansatser där entreprenören utmålas med speciella egenskaper som
mer eller mindre automatiskt leder till positiva omgivningsförändringar.
I två specialutgåvor av tidskriften Entrepreneurship: Theory & Practice
1991 (vol. 16, no. 2) och 1992 (vol. 16, no. 3) publicerades ett antal artiklar
om hur olika discipliner (psykologi, sociologi, antropologi, nationalekonomi,
organisation, marknadsföring, finans och strategi) såg sig bidra till entreprenörskapsfältet.
Bygrave och Hofer (1991) beskrev fältet som lovande men
utan någon egentlig egen teoretisk förankring vilket även Low och MacMillan
(1988) gjort några år tidigare. Vid ungefär samma tidpunkt anmärkte
Cunningham och Lischeron (1991) att entreprenörskapsbegreppet saknade
en gemensam definition och pekade återigen på fältets fragmentering.
Tio år senare menade Bryat och Julien (2000) att fältet till stor del formerats
men att det fortfarande saknades en fungerande, gemensam definition på
entreprenörskap. De poängterade också att allt mer processuella och kontextuella
inslag hade letat sig in i entreprenörskapsstudierna, och att man började
lyfta fram entreprenören som en lärande och skapande individ. Bland
annat skriver de;
»[T]he individual is not simply a machine reacting automatically to stimuli
from the environment. The individual has the ability to learn and create, is
capable of self-finalization, and therefore has a certain freedom of action,
regardless of whether the environment provides opportunities or places restrictions.«
(Bruyat & Julien, 2000:168)
Men samtidigt som de hade denna inställning till människans komplexitet
ville de ändå att entreprenörskapsforskarnas syften skulle ligga på att rationellt
förklara och förutsäga bra respektive dåligt entreprenörskap, eller som
de formulerar entreprenörsforskarens mål (se nästa sida);
323