Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

presentera verkligheten genom föremål (namn) och dess relation till varandra
(elementärsatser). Han menade att om man kunde få tillgång till samtliga
sanna namn och elementärsatser så hade man lyckats att fullständigt beskriva
världen. Syftet med vetenskapen borde således vara att sortera ut sanna och
falska namn och elementärsatser och allt annat som står utanför denna reella
”verklighet” – Gud, filosofiska problemställningar etc. – borde ses som icke
testbara och därmed olösliga påståenden och i Wittgensteins ögon ovidkommande
”nonsense”. Hans verk anses synnerligen komplext och till och
med Bertrand Russell, som i Cambridge hade tagit Wittgenstein under sina
vingars beskydd, blev kritiserad för att ha misstolkat dess budskap. Wittgenstein
själv drog sig sedermera tillbaks i övertygelsen att han med Tractatus
avmystifierat filosofins samtliga tidigare olösta gåtor; med tesen att de alla
var språklogiskt felställt nonsense.
Den något äldre och då redan världsberömde Wittgenstein återkom till
Cambridge år 1929 efter att ha börjat misstänka vissa brister i hans tidigare
verk. Boken Philosophical Investigations (Wittgenstein, 1953) gavs ut postumt
två år efter hans död och anses fullborda Wittgensteins lingvistiska
omsvängning i och med att den ifrågasätter tesen i hans tidigare klassiska
mästerverk Tractatus om att språket är en avspeglad representation av verkligheten.
Istället definieras språkets logik av dess användning i dagligt tal där
mening och innebörd skapas i den specifika, kontextbundna situationen och
därmed varierar över tid och plats.
Den lingvistiska omsvängningen innebar att språket inte längre sågs som en
representation av verkligheten utan som en aktiv skapare av verkligheten
och därför ett ännu mycket viktigare vetenskapligt studieobjekt. Den centrala
frågeställningen förflyttades från vad som beskrivs till hur och varför. Som
de två socialpsykologerna och diskursanalytikerna Jonathan Potter och Margaret
Wetherell skriver;
276
»Social texts do not merely reflect or mirror objects, events and categories
pre-existing in the social and natural world. Rather, they actively construct a
version of those things. They do not just describe things; they do things.
And being active, they have social and political implications.« (Potter &
Wetherell, 1987:6)
Från strukturalism till poststrukturalism
Just som den strukturella metodformen började få legitimitet inom samhällsvetenskapen
– i filosofi (via ex. Louis Pierre Althusser), antropologi (via ex.
Claude Lévi-Strauss), psykologi (via ex. Jacques-Marie-Émile Lacan), litteraturkritik
(via ex. Roland Barthes), narratologi (via Tzvetan Todorov) och
semiotik (via ex. Algirdas Greimas) – började den samtidigt bli ifrågasatt av