Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

för att analysera interaktivt meningsskapande mellan individer i verkliga
situationer (”real settings”), varför direkta observationer snarare än djupintervjuer
torde passa bättre som empiriskt underlag.
Men även om metoden inte kunde benämnas Grounded Theory gjorde jag i
alla fall ett försök till indelning av texten i kategorier som sedan modifierades
fram och tillbaks i takt med att det empiriska materialet blev mer familjärt.
QDA-programmet som användes var av relativt simpel karaktär (ett
Open Source-utvecklat verktyg kallat Weft) men gav tillräckliga möjligheter
för att märka textstycken med etiketter. Samma text kunde markeras med
flera olika etiketter och jag startade med textavsnitt som hade att göra med
de milstolpar som jag tidigare kartlagt. Övriga delvis överlappade kategorier
som utvecklades var a) entreprenören (om dels personlig historik men också
reflektioner om identitet och lärdomar), b) innovationen (om utmaningarna
kring utvecklingen av systemartefakten), c) konceptet (om diskussionerna
kring användningssätt) d) intressenter (om aktörer med anknytning till projektet),
e) ekonomi/resurser (om sökandet och erövrandet av viktiga medel
för verksamheten), och f) strategi (om tankar och planer kring tillvägagångssättet
bakåt och framåt i tiden). När texterna var etiketterade sorterades de
och lästes återigen för att försöka hitta nya mönster.
Glaser och Strauss (1967) menar att kategoriseringens syfte är att lyfta upp
empirisk rådata till en konceptuell, mer abstrakt nivå – att lyfta texten från
ytliga observationer till teoretiska resonemang. Efter att ha gått på doktorandkursen
med Bruno Latour och läst hans texter influerade av Gabriel
Tarde (Latour, 2002) var jag dock först inne på att försöka hålla min avhandling
”platt”, det vill säga att göra ”tjocka” beskrivningar utan att därefter
lyfta upp dem till högre abstraktionsnivåer, då dessa alltid blir mindre rika än
deras förvisso komplicerade, kaotiska och irrationella beståndsdelar.
»To be a good sociologist one should refuse to go up, to take a larger view,
to compile huge vistas! Look down, you sociologists. Be even more blind,
even more narrow, even more down to earth, even more myopic. […] The
“big picture”, the one that is provided by that typical gesture of sociologists
– drawing with their hands in the air a shape no bigger than a pumpkin – is
always simpler and more localized than the myriad monads it expresses only
in part: it could not be without them, but without it, they would still be
something. […] As soon as you leave those tiny networks, you are no longer
in the social, but down in a confusing “plasma” composed of countless monads,
a chaos, a brew, one that social scientists will do anything to avoid
looking straight in the eye.« (Latour, 2002:124-125)
Riktigt så vågad som Latour föreslår blev jag dock till slut inte, utan jag ville
ändå göra någon slags egen analys över materialet. Jag vände mig därför allt
mer mot det narrativa hållet och började undersöka möjligheterna att använda
dess ”verktygslåda” för att skapa en förståelse över mina data. Här fastnade
jag för dramatismen (Burke, 1945) som metod och plötsligt kände jag
307