Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Varför lockas jag av dramatismen?
Mitt val av ramverk i form av Burkes dramatistiska pentad baseras först och
främst på att jag tycker det passar väl överrens med den ställda forskningsfrågan
och det empiriska materialet, vilket jag hoppas att jag har förmedlat i
tidigare kapitel. Utöver detta finns i huvudsak tre anledningar; enkelheten,
tolkningsutrymmet och icke-reduktionismen. För att börja med första punkten,
enkelheten, så måste jag villigt erkänna att den inte är förenlig med hela
Kenneth Burkes textproduktion (snarare tvärtom). Men just metodiken bakom
dramatismen är relativt lätt att ta till sig och arbeta med, samtidigt som
den ändå ger möjligheter att nå långt i analyser av individers motiv och
handlingar genom dramats förvecklingar. Burke (1945) skriver själv;
296
»Act, scene, agent, agency, purpose. Although, over centuries, men have
shown great enterprise and inventiveness in pondering matters of human
motivation, one can simplify the subject by this pentad of key terms, which
are understandable almost at a glance. They need never to be abandoned,
since all statements that assign motives can be shown to arise out of them
and to terminate in them. By examining them quizzically, we can range far;
yet the terms are always there for us to reclaim, in their everyday simplicity,
their almost miraculous easiness, thus enabling us constantly to begin
afresh. When they might become difficult, when we can hardly see them,
through having stared at them too intensively, we can of a sudden relax, to
look at them as we always have, lightly, glancingly. And having reassured
ourselves, we can start out again, once more daring to let them look strange
and difficult for a time.« (Burke, 1945:xv-xvi)
Med den andra punkten, tolkningsutrymmet, menar jag främst den anda i
vilket Kenneth Burke själv mötte sina förespråkare likväl som bittra kritiker
(och han hade tydligen många av båda sorten). Med sin dialektiska utgångspunkt
var han själv öppen för nya tolkningar (så länge de inte var alltför
reduktionistiska eller dogmatiska). Hans ständiga strävan att ifrågasätta sina
trätobröder som många gånger endast såg en enda bästa väg är något som jag
uppskattar. Jag håller med Burke om att det är i de suddiga regionerna mellan
rätt och fel, sant och falskt, hit och dit, som mycket produktiv kraft finns
att tillvarata om man lyckas komma förbi alla inskränkta klassificeringsväktare
som ser reduktionismen som ett viktigt mål i sig.
»Occasionally, you will encounter a writer who seems to get great exaltation
out of proving, with an air of much relentlessness, that some philosophic
term or other has been used to cover a variety of meanings and how would
smash and abolish this idol. As a general rule, when a term is singled out for
such harsh treatment, if you look closer you will find that it happens to be
associated with some cultural or political trend from which the writer would
dissociate himself; hence there is a certain notable ambiguity in this very
charge of ambiguity, since he presumably feels purged and strengthened by
bringing to bear upon this particular term a kind of attack that could, with as
much justice, be brought to bear upon any other term (or ”title”) in philosophy,
including of course the alternative term, or ”title”, that the writer would