Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

inte veta någonting. Nu vet jag i alla fall att det är ordnat fram till årsskiftet.
Hur det blir efter det vet jag ju inte men det bekymrar jag mig inte så
mycket över. Det har ju tickat på liksom. Men det går också i perioder.
Vissa perioder har det varit lättare men generellt har allt präglats av osäkerhet
under en lång tid.
Samtidigt så har vi haft en väldigt öppen och nära dialog med Åke och
Helena. Om vi haft ett problem så har dom försökt hjälpa oss att lösa det.
Så det är ju inte så att det har varit en otrygg tillvaro, men lite osäker…
Lite stormig kanske man kan säga. Men ju längre man kommer i den här
processen, desto mindre orolig känner man sig ju.
Under våren 2004 sköts beslutet om att söka ny finansiering från RUN upp
eftersom chansen till att få en sådan förlängning ansågs för låg. Men drömmarna
om ett regionalt kompetenssystem fanns kvar och Erik, som ändå inte
hade något inplanerat för våren, valde att jobba vidare på idén tillsammans
med Tomas. Efter ett tag lyckades de även övertyga Åke om att temporärt
stötta projektet, mycket med hjälp av en systemprototyp av kompetenssystemet
som de själva låtit utveckla.
ERIK: Januari var en väldigt bra månad för då hade vi fått lite distans till
det hela och smält mycket av feedbacken. Och då började vi komma på
väldigt smarta saker. Så vad vi gjorde var att vi med privata pengar betalade
för en prototyp. Alltså, det är svårt att presentera saker om man inte
har något att visa upp. Det hade vi försökt tidigare och inte riktigt lyckats
med. Vi hade nu kommit på en tankemodell om ungefär hur systemet
skulle se ut, så vi betalade en kille med våra egna pengar för att han skulle
utveckla ett litet program. Vi tittade faktiskt på denna första prototyp
igen för ett tag sedan och tyckte den var förvånansvärt avancerad. Han
gjorde så att vi kunde klicka och visa runt lite. Och samtidigt började vi ta
kontakt med personer som kunde hjälpa oss med struktur och kompetensinformation.
Och detta gjorde att vi bland annat kunde kommunicera bättre med Åke.
Det var lättare att få honom att förstå hur vi tänkte. Prototypen låg egentligen
utanför RUNs krav, för där skulle det endast finnas en beskrivning
om hur systemet borde fungera, alltså i pappersformat. Vid månadsskiftet
februari mars kunde vi faktiskt gå till Åke och visa upp; ”Så här vill vi att
systemet ska fungera. Det är längre än vi skulle ha gjort enligt kraven och Erik
har jobbat utan lön, men det är skit samma, vi kan ändå visa någonting här”.
Och där någonstans började han nog förstå att det här faktiskt skulle gå
att genomföra. Det är ju hela tiden hinder på vägen så han har säkert till
viss del tvekat även efteråt, men det blev i alla fall enklare för Åke och
Helena att förstå vad vi mer konkret ville uppnå.
Tillslut sa Åke; ”vi testar”. Så dom betalade min lön till viss del för att jag
skulle testa systemet på vissa företag och organisationer, inom Material
blev det då. Men det var ett beslut som togs av Åke, inte av RUN. Det var
redan beviljade pengar som han hade i sin löpande verksamhet för klus-
71