Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Bilaga I – Forskningsansats
Språket i centrum
Språkets symbolik och berättandets konst har alltid varit centrala delar i
människans vardag och redan filosofer som Platon (f.kr. 427-347) och Aristoteles
(f.kr. 384-322) lyfte fram det i termer som ”mimesis” (objektiv representation/imitering
av verkligheten) och ”diegesis” (subjektiv berättelse).
Från upplysningstiden och framåt har vetenskapen – inklusive samhällsvetenskapen
– formats med en stark tonvikt på mimesis, i en oförtruten strävan
efter att finna och avbilda den äkta sanningen. Realism, positivism och funktionalism
bygger alla på antaganden om att det finns underliggande djupa
strukturer frånskilda från människans väsen men som aktivt bestämmer våra
förutsättningar. Det beskrivs således som ett system i en gudomlig balans
trots (eller snarare på grund av) en mångfald konkurrerande element. Språket
har i detta perspektiv setts som ett mänskligt verktyg för att utforska, upptäcka
och avspegla den sanna verklighet för individen.
På slutet av 1800-talet började språket även få en ny roll inom filosofin genom
något som senare benämndes ”the linguistic turn”, myntat av den österrikiske
filosofen Gustav Bergmann (1906-1987). Drivande i denna utveckling
var den brittiske filosofen Bertrand Russell (1872-1970) och kanske
framför allt den schweiziske lingvistikern Ferdinand de Saussure (1857-
1913). Den senare menade att de eftersökta djupa strukturerna egentligen är
ogripbara för människan som endast är fast i sina egna representationer. Så
istället för att försöka finna den omöjliga objektiva sanningen föreslog han
att man kan studera hur människan försöker att skapa representationer av
dessa fenomen. De djupa strukturerna kan därmed enligt de Saussure snarare
sökas i människans gemensamma språk, i form av definitioner, regler och
konventioner, eller vad han kallade ”langue”. Hans teorier finns sammanfattade
i verket Course in General Linguistics (1986/1916) publicerat postumt
1916 av två av hans studenter och anses ha inspirerat uppkomsten av sociolingvistiken
och framför allt den efterföljande strukturalismen.
En annan centralfigur för den lingvistiska omsvängningen är den österrikiske
filosofen Ludwig Wittgenstein (1889-1951). På tidigt 1900-tal skrev han det
mycket inflytelserika verket Tractatus Logico-Philosophicus (Wittgenstein,
1922) som pekade ut språket som människans verktyg till att förstå och re-
275