Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Insamling av data
Intervjuerna med entreprenörerna inleddes utan direkt planerad form – vi
träffades helt enkelt för att lära känna varandra. Mötena var även fortsättningsvis
hållna på ett informellt sätt där jag själv inte förberedde mig med
särskilda frågor utan lät diskussionerna leda vart de ville. Med tiden utvecklades
ändå någon slags struktur i så måtto att de intervjuade pratade fritt om
vad som hänt i projektet och planer om framtiden medan jag då och då ställde
frågor om det var något jag undrade över. Personligen kände jag att ett
förtroende växte fram och att de var öppna och någorlunda ärliga kring sina
tankar. Då och då nämndes saker som de inte ville att jag skulle föra vidare,
vilket respekterades. Huvuddelen av intervjuerna spelades in (via MiniDisc)
vilket möjligtvis kunde ha påverkat deras retoriska motiv, men diskussionerna
förändrades inte nämnvärt med bandspelaren på eller avslagen.
Som ny doktorand var jag medveten om min egen inverkan på berättelseskapandet
och hade därför målet att på olika sätt minimera detta. Jag ville inte
styra dess riktning men framför allt undvika att ge personliga intryck och
åsikter angående handlingsval och innovationernas framtid. På det hela taget
tyckte jag att jag klarade det ganska bra även om jag många gånger fick bita
mig i tungan för att inte komma med normativa åsikter. Ibland kände jag en
viss frustration från entreprenörerna över att jag inte kom med dessa utvärderande
kommentarer men med tiden tycktes de vänja sig.
I takt med att jag läste allt mer metodiklitteratur lät jag mig inspireras av
bland annat David Silverman (2001; 2005) och framför allt Holstein och
Gubrium (1995; 2003) i deras sätt att även väva in intervjuaren som en del i
skildringarna. Som Boland och Tenkasi (1995) påpekar ligger knappast berättelser
därute och väntar likt artefakter utan skapas genom aktiva handlingar.
Jag insåg således att min egen medverkan var central i uppbyggnaden av
berättelserna oavsett om jag ville det eller inte. Intervjutillfällen blev en
slags samproducerande narrativ fabrik och vårt prat om projektet kom att
utgöra huvuddelen av avhandlingens empiri.
302
»It is important to understand that interviews do not stand for anything
else; they represent nothing else but themselves […] An interview is not a
window on social reality but is part of it, a sample of that reality.«
(Czarniawska, 2004a:49)