Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Den narrativa ansatsen
Liksom diskursanalysen har sin nära koppling till strukturalismen och poststrukturalismen
har dess kusin, den narrativa ansatsen, samma förfäder. Men
trots många överlappande grundantaganden kan man uppleva dem som två
relativt separerade akademiska fält.
Begreppet ”narrativ” sägs ha sitt ursprung ur det fornindiska språket sanskrit
och ordet ”gnu” som betydde ”att veta”. Via latinska översättningen
”gnarus” kom det på 1500-talet in i det franska språket som ”narratif” med
betydelsen ”att berätta”. Den bulgariske filosofen och strukturalisten Tzvetan
Todorov benämnde på 1960-talet studier av berättelser och deras strukturer
som narratologi (på franska narratologie, ex. [Todorov, 1969]). Enligt
Donald Polkinghorne (1988) härstammar annars den narrativa ansatsen från
fyra huvudtraditioner; den ryska formalismen (via ex. Vladimir Propp), amerikansk
new criticism (via ex. Kenneth Burke), franska strukturalismen (via
ex. Roland Barthes) och den tyska hermeneutiken (via ex. Paul Ricoeur).
Samtliga dessa inriktningar har enligt Czarniawska (2004a:2) gemensamt att
de till skillnad från exempelvis traditionell hermeneutik sätter själva texten i
fokus och skiljer den från författarens intentioner och skaparkontext. Genom
välgenomtänkta strukturella analyser av texter härleds och grupperas litterära
karaktärer och händelser till klassiska myter, sagor, intriger och genres. Vladimir
Propp (1968/1928) gick till exempel igenom en stor mängd ryska folksagor
och kunde samla deras samtliga karaktärer i endast åtta generella kategorier;
1) skurken (som kämpar mot hjälten), 2) donatorn (som förbereder
hjälten eller ger honom/henne magiska resurser), 3) hjälparen (som hjälper
hjälten i kampen), 4) prinsessan (som hjälten tillslut erövrar), 5) prinsessans
far, 6) avsändaren (som gör kampen känd och skickar iväg hjälten), 7) hjälten/offret
(som antar utmaningen) och 8) den falska hjälten (anti-hjälten som
försöker ta hjältens ära).
En allmänt accepterad definition av ett narrativ är svår att finna. Czarniawska
(2004a:2) definierar det som ”a spoken or written text giving an account
of an event/action or series of events/actions, chronically connected” men
visar också med hjälp av historikern Hayden White (1987) på poängen att
bryta upp begreppet ytterligare i;
• Annals, d.v.s. texter som innehåller tider, platser och händelser men vilka
ej är sammankopplade.
• Chronicles, d.v.s. texter som binder ihop händelser men saknar intrig.
• Stories, d.v.s. chronicles med en kronologiskt skriven intrig eller vad
Aristoteles i Poetics benämner ”the arrangement of incidents”.
Enligt Donald Polkinghorne (1988) är det själva intrigen (”plot”) som skapar
intresse och mening hos läsaren snarare än om berättelsen anses vara
279