Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

70
festade. Dom väckte mig någon gång fem-sex på morgonkvisten och jag
åkte hem. Men då hade jag lovat att ordna med redovisningen den 17:e,
så det var bara att ta sig upp och åka till Helena med alla kvitton och så.
Jag var uppe, men inte särskilt pigg.
En vecka innan julafton 2003 var projektet i princip upplöst. Erik hade delat
projektledarskapet med två andra personer. Den första var med fram till november
innan han flyttade till Schweiz och hans ersättare försvann till
Stockholm i januari. Alla studenter, nio stycken, och tre konsulter hade också
lämnat. Det fanns inga fler pengar för dem att hämta och de hade mer
eller mindre spelat ut sin roll. Handelskammaren visade heller inget intresse
av att fortsätta stötta projektet och Åke verkade tveksam. Kvar fanns alltså
bara Erik och till viss del Tomas som trots allt hade sin anställning på Handelskammaren.
ERIK: Helgen som kom tog jag det faktiskt ganska lugnt. Jag förstod att det
inte skulle tas något beslut över jul utan tidigast i januari. Men jag hade
fått lön så jag hade ju lite pengar. Någonstans då beslutade jag mig för att
det här ska jag naturligtvis fortsätta köra vidare med. Och Tomas kände
nog likadant.
BJÖRN: Men efter detta möte den 16:e december, fanns det pengar kvar för
att du skulle kunna fortsätta arbeta?
ERIK: Nej…
BJÖRN: Så då fick du ha en egen dialog med Åke?
ERIK: Nej…
BJÖRN: För du fick väl lön i alla fall..?
ERIK: Vi kan säga så här… I januari och februari [2004] jobbade jag helt
ideellt. För även om vi inte hade nått fram till projektmålen så hade jag
under vägen förstått att det här faktiskt är så pass bra så att det är värt att
köra på. Och ganska snart, runt jul, när jag och Tomas pratade, började vi
ändå få en viss klarhet i hur vi skulle fortsätta. Så kom en pusselbit hit och
en pusselbit dit, men ändå blev inte de formella målen uppnådda så att
RUN kunde gå in och ta ett nytt beslut. Under hösten [2003] gick jag på
timlön så jag fick halva decemberlönen i januari. Jag fick be pappa betala
lite räkningar och jobba på att det skulle lösa sig så småningom; att vi
kommer hitta på bra saker så dom helt enkelt inte kan säga att de inte är
intresserade. Men det var väl inte jättelätt liksom… Och i januari visste
jag ju inte hur länge det skulle förbli såhär. Är det fram till juni?
BJÖRN: Hur känns det nu när du tänker tillbaka på den osäkerhet som
ändå funnits med finansiering och så..?
ERIK: Mentalt var det jäkligt jobbigt. Alltså nu är inte jag en sån som… Jag
tror det mestadels löser sig. Men mentalt… Tomas har ju ändå hela tiden
haft ett jobb på sitt håll, men för mig har det varit ganska påfrestande att