Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

nom den tvetydighet och obalans som uppstår mellan de fem huvudelementen
som intrigen tar fart och blir intressant och fängslande.
»Dramatism, in Burke’s sense, focuses on deviations from the canonical that
have moral consequences – deviations related to legitimacy, moral commitment,
values. Stories must necessarily, then, relate to what is morally valued,
morally appropriate, or morally uncertain. The very notion of Trouble
presupposes that Actions should fit Goals appropriately, Scenes be suited to
instruments, and so on. Stories, carried to completion, are explorations in
the limits of legitimacy, as Hayden White has pointed out.« (Bruner,
1990:50)
Det faktum att pentaden uppfattas vara i obalans betyder enligt Bruner att
intrigen har fått moraliska och kulturella implikationer. Obalansen består i
att berättelserna inte uppfyllt de socialt överenskomna uppfattningarna om
hur saker och ting bör ske, varför aktörerna strävar efter att korrigera handlingarna
i syfte att återfå jämvikten. Berättelsernas form och innehåll speglar
alltså meningsskapanden och lägger tonvikt på vad som anses rätt och fel,
vilket gör dem till ett organiserande verktyg för både etik och kunskap.
»For stories have to do with how protagonists interpret things, what things
mean to them. This is built into the circumstance of story – that it involves
both a cultural convention and a deviation from it that is explicable in terms
of an individual intentional state. This gives stories not only a moral status
but an epistemic one.« (Bruner, 1990:50-51)
Vem var Kenneth Burke?
En kortare introduktion till personen Kenneth Burke (1897-1993) kommer
nu göras, dels för att han var en fascinerande man, men framför allt för att ge
en bakgrund till motiveringen varför jag valt att luta mig mot dramatismen
som ramverk. Som Asplund säger;
»[A]tt bortse från författarens biografi vore ju att bortse från själva författaren,
upphovsmannen, och att bortse från det historiska sammanhanget vore
att bortse från det litterära verkets ”sceniska betingelser”, och sådana drastiska
reduktioner är, som vi ska se, knappast vad Burke förordar.« (Asplund,
1980:127)
Kenneth Burke var en mångfacetterad man. Genom åren verkade han som
poet, översättare, musikkritiker, sångskrivare, samhällsteoretiker, universitetslärare
och litteraturkritiker. Det är kanske just som det sistnämnda som
han oftast blir placerad, i och med att han förknippas med en litterärkritisk
strömning kallad US New Criticism. Litteraturvetenskap var också ämnet i
vilket han var professor på Bennington College mellan 1943 och 1961. Hela
hans personlighet (avspeglad också i hans karriär och texter) präglas dock av
en pluralistisk, dialektisk, anti-reduktionistisk och framåtriktad hållning,
293