Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

yggt. Projektansökan gick igenom utan problem och texten i sammanträdesprotokollet
var också nästan en kopia av det föregående RUN-beslutet.
Projektet beskrevs fortfarande som ett regionalt kompetenssystem med syfte
att skapa innovationer och nya affärer i samverkan mellan industrin, akademin
och den offentliga sfären. Regionala utvecklingsmedel avsattes med
omkring 1,8 miljoner kronor.
När jag några dagar innan julafton träffade Erik var han mycket lättnad efter
det glädjande beskedet. Projektet skulle ligga kvar under Teknikbrostiftelsen
(eller vad det nu skulle heta efter den förestående omorganisationen) och
man hade fått en klarhet och stabilitet inför det kommande året.
ERIK (INTERVJU 2004-12-20): Jag förstod av Tomas, som har pratat med Åke
och Helena, att beslutet togs enhälligt av nämnden. Om man tittar utifrån
legitimitetssynpunkt så har vi i det fallet kommit ganska långt. Så nu är
det bara att fortsätta. På många andra håll har vi inte nått ända fram än,
men finansieringen är ju faktiskt en av de grundläggande bitarna, för annars
är det svårt att driva på alla de andra fronterna.
BJÖRN: Det känns skönt att slippa tänka vecka för vecka, som tidigare?
ERIK: Ja och denna gång ställde vi faktiskt lite krav. RUN kommer ha ett
nytt möte nu den 21:a december, men vi sa att det måste upp tidigare och
såg till att de kunde ta ett beslut förra månaden. Vi kan inte gå och vänta
ända till slutet av december för att veta hur det blir i januari. Det går liksom
inte. Det löste sig och det var bra, för annars hade det blivit knepigt.
BJÖRN: Och ni sitter kvar på Teknikbron? Vet ni något om deras omorganisering
än?
ERIK: Nej, inte helt. Jag tror de har ett årsmöte och ska spika det nu på
onsdag. Men jag är inte helt säker. Dom hade ett förslag på att det skulle
heta ”Innovationsbron” och VINNOVA verkar tycka att det är bra.
Projektledarna hade alltså lyckats övertala Åke om att snabba på med beskedet
om deras framtid och beslutet fattades en månad tidigare än utsatt, trots
att det vid den tidpunkten inte var bestämt vad som skulle hända med Teknikbrostiftelsen.
Inofficiellt visste man dock att stiftelsen i någon form skulle
fortsätta existera, vilket passade Erik och Tomas mycket bra då de under
hösten ”bott in sig” i ett av Teknikbrostiftelsens kontor ute på Lindholmen
och trivdes i denna omgivning. Där hade de också fått nära kontakt med
stiftelsens projektledare Marie som satt i rummet intill.
Det var alltså med gott mod som Erik och Tomas nu kunde se fram emot det
kommande året efter en välbehövlig julledighet. Det kändes skönt för dem
att inte längre behöva tänka på den ekonomiska biten, vilket hade tagit så
mycket kraft under våren och sommaren. Nu skulle istället all energi läggas
på att få systemet klart. Man hade fått ett större manöverutrymme för att
kunna lyfta blicken och kanske tänka mer strategiskt, även om Erik själv
89