Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Långt tidigare än Rogers, teoretiserade den franske sociologen Gabriel Tarde
(1884/1962) kring liknande spridningsformationer i vad han kallade ”the
Laws of Imitation”. Tarde menade att spridningens natur ligger i människans
imiteringsförmåga som gör att enskilda innovativa tankar reproduceras
mångfalt. Han påpekade också att det i imiteringsakten alltid sker en förskjutning
av det ursprungliga budskapet; åtminstone geografiskt men ofta
även innehållsmässigt. Imitering har således alltid en grad av innovation i
sig. Vad får då innovationerna att börja transporteras? Enligt Tarde ligger
drivkrafterna i tilltro (”beliefs”) och begär (”desire”) som i samspelet mellan
innovationen och dess omgivning skapar passion till att föra dess budskap
vidare. Detta kan jämföras med en studie av Latour (1996) som försökte
reda ut varför planerna kring ett nytt transportsystem i Paris rann ut i sanden
och där han drog slutsatsen att projektet dog på grund av brist på kärlek.
Också i vårt drama är det tydligt hur entreprenörerna ständigt försökt hålla
passionen och omgivningens engagemang levande, men det visar också hur
svårt det är att omvandla målet om en kritisk massa till en praktisk realitet. I
båda studiefallen attraherades medlemmar och innehållsmängd i mycket
lägre tillväxttakt än förväntat och någon kritisk punkt som satte igång de
positiva nätverkseffekterna sågs åtminstone inte till under tiden jag följde
processen. Det var också tydligt hur engagerade individer och organisationer
inte automatiskt behöll sin passion tiden ut. Det krävdes att entreprenörerna
hela tiden aktivt uppmuntrade dem med ord och handlingar och ändå tappade
allierade vänner med jämna mellanrum intresset. Vissa återfick engagemanget
igen efter en tid och folk gick in och ut ur nätverket som det behagade
dem. Siffror om antal medlemmar på Idébanken visade ur denna synvinkel
en något missvisande bild. Antalet aktiva medlemmar var betydligt färre
än registrerade medlemmar. Att bli medlem innebar en möjlighet att använda
tjänsten och denna möjlighet användes i varierande grad.
Weick (1979) menar, som tidigare nämnts, att individer ansluter sig till kollektiva
strukturer inte nödvändigtvis för att man lockas av gemensamma mål
utan snarare som ett medel för att kunna uppfylla egna personliga mål. Man
behåller sedan sitt aktiva medlemskap så länge den kollektiva strukturen
upplevs uppfylla dessa behov. Detta resonemang låter fullt rimligt, men i
Idébankens fall kan man utifrån enkät- och medlemskommentarer tolka att
individer drogs till sajten av nyfikenhet snarare än att de såg den som en
tillgång för att uppnå konkreta egna mål. Med tiden kunde medlemskapet
utvecklas till ett personligt verktyg för att fylla interna behov (ex. ”M”: ”Jag
använder Idébanken som utlopp för min kreativitet”, se sid. 217), men
många lockades åtminstone inledningsvis snarare av Idébankens ”framtida
potential” och grundläggande värderingar om öppenhet och delaktighet.
Kanske kan man utifrån beslutspsykologerna Kahneman och Tverskys
(1979) så kallade ”prospect theory” diskutera varför Idébankens medlem-
257