Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Kort diskussion kring begreppet ”diskurs”
Ordet ”diskurs” har fått en central roll i de språkinriktade fältens utveckling.
Begreppet är dock mångdefinierat och ganska svårfångat. ”Discourse sometimes
comes close to standing for everything, and thus nothing”, som Alvesson
och Kärreman (2000:1128) skriver. Enligt Nationalencyklopedin (2005)
betyder begreppet ”i dagligt tal samtal, dryftning”, men kan i mer filosofiska
sammanhang ”beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor
och begrepp, ex. den moraliska, den vetenskapliga eller den religiösa diskursen
eller formen hos en sådan helhet”. Dess definitionsinnebörd präglas
av vilket teoretiskt sammanhang det är inbäddat (Howarth, 2000); för mer
positivistiskt inriktade fält ses diskurser som kognitiva scheman eller instrument
som används i politiska syften; i den realistiska inriktningen ses de som
mer eller mindre materialiserade objekt med inneboende egenskaper och
maktmedel; för poststrukturalister får de en organiserande roll i att befästa
symboliska system och sociala ordningar. Den sistnämnda synen är starkt
influerat av Michel Foucault (1926-1984). Hans syn på diskurser delas ofta
in i ”den tidige” och ”den sene” Foucault (skiftet sägs ligga i slutet 1970talet)
kopplade till två metodologier; ”archaeology” och ”genealogy”.
278
»First, whereas the archaeologist wears the mask of a spectator who simply
describes discourses, the genealogist diagnoses and offers cures for the
problems of contemporary society by examining their historical emergence
and formation. Instead of the “happy positivist” charting the appearance of
regularity of statements, Foucault is now an engaged critic of the discourses
he explores. Second, while the archaeologist suspends the values of truth,
knowledge and meaning, the genealogist recognizes the impossibility of
avoiding these questions, even if truth and knowledge cannot be accepted at
face value, or deployed unproblematically in the name of freedom and the
critique of power. […] Finally, while the archaeologist studies discourses as
autonomous rule-governed practices, the genealogist produces “a form of
history which can account for the constitution of knowledges, discourses,
domains of objects” that necessarily involves the complex interaction of discursive
and non-discursive practices.« (Howarth, 2000:72)
Påvisandet av diskurser har således lett till skapandet av olika metodformer
för att söka dess ursprung och kraft, det vill säga ”diskursanalyser”. Förutom
de foucaultianska tillvägagångssätten kan nämnas konversationsanalyser
(Potter & Wetherell, 1987) som studerar diskurser i form av en lokal social
praktik och Critical Discourse Analysis (Fairclough, 1992) som ett sätt att
koppla samman den mikroorienterade textnivån med den makroorienterade
ideologiska och hegemoniska nivån genom att följa den diskursiva praktikens
produktion, distribution och konsumtion av texter i en social kontext.
I avhandlingstexten används ordet diskurs mycket sparsamt trots att dess
skugga vilar över dramats utformande. Orsaken till detta är främst att begreppet
är så flerbottnat och kan förstås på så många olika sätt. Istället lutar
sig avhandlingen mer mot den narrativa ansatsen, som nu presenteras.