Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

Bilaga II – Tillvägagångssätt
Reflektion kring studiens bakgrund
I augusti 2003 sa jag upp mig från ett karriärjobb i Stockholm och genom
detta relativt välavvägda beslut började en spännande färd mot det okända.
Efter en höst spenderad i Växjös studentkorridorer med psykologiböcker
mestadels under näsan fick jag i januari 2004 chansen att återvända till Handelshögskolan
i Göteborg som antagen till forskarutbildningen. Ett VINNO-
VA-finansierat projekt kallat ”Organizing and Learning in Networks” öppnade
sina armar åt en förväntansfull doktorand. Syftet var att studera hur
organiserings- och lärandeprocesser utvecklas över traditionella organisationsgränser
och jag fann forskningsområdet spännande och utmanande.
Det är dock naivt att tro att doktorandlivet enbart är en ljuvlig dans på rosor.
Framför allt är det fyllt av stunder av osäkerhet, oro och tvekan. Inledningsvis
krävde det dessutom anpassning och inpassning till en ny social värld
som var annorlunda än den verklighet jag upplevt på den amerikanska konsultjätten.
Då pratar jag inte främst om den ekonomiska biten utan om att gå
från en tydlig handlingsorientering till en mer avkännande, reflekterande och
ifrågasättande hållning; att inte vara den där auktoritära rösten som talade
om hur allting egentligen är eller skall vara.
Plötsligt tillhörde jag en forskargrupp med ett genom forskningsansökan
specificerat studieområde. Jag hade också fått tilldelat mig ett studieobjekt
kallat ”Ökad Offertkraft”, vilket var ett av tre så kallade ”nätverk” angivna i
samma ansökan. Vad som nu behövdes var en intressant forskningsfråga;
något som förundrade mig och som kunde behålla min nyfikenhet över åren
som skulle komma. För att angripa denna centrala uppgift gick jag ganska
tidigt ut ”på fältet” och letade med ljus och lykta efter spännande fenomen.
Jag hade läst mig till av etnografen Helen Schwartzman (1993:48) att fältarbetets
första tid är en av de viktigaste faserna eftersom det är i dessa inledande
möten som informanternas kulturella skillnader uppfattas mest tydligt.
Nu i efterhand är jag medveten om att de inledningsvis ganska stapplande
intervjuer knappast kan räknas som etnografiska. Helt oskolad i intervjumetodik
gjorde jag dock mitt allra bästa för att bygga upp förtroende och få
motparten att ”öppna sitt inre”. Och på det hela taget tyckte jag att jag lyckades
ganska bra. De pratade mycket och länge om vad jag tyckte relevanta
299