Entreprenörskapets Vidunderliga Resa - Remneland, Björn

en ny rörelse – poststrukturalismen – med influenser från bland annat Michael
Foucault, Jacques Derrida och Jean-François Lyotard men också av
tidigare strukturalister som Roland Barthes och Tzvetan Todorov.
Strukturalisterna kritiserades för deras tes om existensen av stabila och djupgående
strukturer i kulturer och språk. Istället ansåg poststrukturalismen likt
den ”sene” Wittgenstein att strukturer är mänskligt (åter)skapade och situerade
i vardagens handlingar och berättelser. Strukturer finns inte annat i den
mänskliga hjärnan för att skapa ordning i ett annars totalt kaos av perceptioner.
Så sökarbetet efter objektiva språkstrukturer utanför individen är även
detta tröstlöst men vad som däremot kan vara intressant är att studera hur de
subjektiva strukturerna diskursivt (åter)skapas i praktiken och över tid.
En av de mest karaktäriserande ”metoderna” för poststrukturalismen är dekonstruktion,
framför allt förknippad med Jacques Derrida (1930-2004).
Dekonstruktionen visar på sätt att plocka isär och kritiskt granska berättelser
och förgivettagna strukturer och därmed lyfta fram verklighetens komplexitet
och tvetydighet och på så sätt erbjuda en väg till frigörelse. Filosofen
Richard Rorty (1992) ifrågasätter dock just ambitionen att ”frigöra” andra
människors verklighetsuppfattningar då det skulle innebära en övertygelse
om att själv ”veta bättre”. Den poststrukturella vetenskapen bör enligt honom
istället öppna upp nya valmöjligheter och alternativa verkligheter. En
vedertagen definition av dekonstruktion är svår att finna men litteraturkritikern
Barbara Johnsson skriver till exempel;
»Deconstruction is not synonymous with destruction, however. It is in fact
much closer to the original meaning of the word analysis, which etymologically
means "to undo" – a virtual synonym for "to de-construct." The deconstruction
of a text does not proceed by random doubt or arbitrary subversion,
but by the careful teasing out of warring forces of signification
within the text itself. If anything is destroyed in a deconstructive reading, it
is not the text, but the claim to unequivocal domination of one mode of signifying
over another. A deconstructive reading is a reading which analyses
the specificity of a text’s critical difference from itself.« (Johnson, 1980:5)
För att dekonstruera texter kan man exempelvis som organisationsforskaren
Joanne Martin (1990:355) föreslår analysera berättelsernas dikotomier (”dichotomies”),
tystnader (”silences”), avbrott (”disruptions”) och motsägelser
(”contradictions”), underligheter (”aliens”), metaforer (”metaphors”) och
(ofta sexuella) undertoner (”double-entendres”). Man kan också förtydliga
skillnader mellan framställningar av olika grupper och händelser genom att
rekonstruera innehållet med ombytta element eller ordval.
Både strukturalister och poststrukturalister har kommit till insikt om att berättelser
inte reflekterar spegelbilder av verkligheten utan är aktivt med och
skapande den. Synen på språket har därmed förändrats från att vara ett simpelt
verktyg för kommunikation till att få en organiserande roll och central
förmedlare av politisk makt.
277