Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

”Pendeltågen kanske kunde vara lite
bättre. Vissa stationer är det ju liksom ett
jättestort hack mellan vissa stationer.
Det kan de vara även på tunnelbanan
också liksom, vissa stationer till exempel
T-centralen är en sån station där det är
jättemycket mellanrum mellan tåget och
perrongen liksom. Det funkar ju inte riktigt
tycker jag, det är ju egentligen alldeles
för stort mellanrum. --- Och sen så en
grej som finns på vissa stationer det är så
där att det lyser en sån där lampa när
tåget kommer in, på spåret. Men på en
station där det finns såna där lampor, då
lyser dom liksom gult, ljusgult eller vitt
och det liksom funkar inte riktigt. Det
borde lysa tycker jag antingen rött eller
mörkgult eller liksom orange. Och så
tycker jag det ska vara på alla stationer.
För det är väldigt bra för då vet man liksom
att när tåget kommer in.”
Wickman (2011) ser förbättrad tillgänglighet
som en demokratifråga och menar att varken
funktionsnedsattas eller barns och ungas perspektiv
idag så ofta inkluderas i planeringen av
verksamheter. I stället för att från början göra
en miljö eller verksamhet tillgänglig väljs alltför
ofta särlösningar som blir både dyrare och
otympligare än om perspektiven hade funnits
med från början. Särskilda åtgärder bör vara
ett komplement, inte ett förstahandsalternativ.
Wickman menar också att åtgärder för ökad
tillgänglighet oftast enbart ses som kostnader
och inte som investeringar. Handisam och
Sveriges kommuner och landsting (SKL) har
tagit fram ett elektroniskt verktyg, E-verktyget,
för att stödja kommuner och landsting i deras
tillgänglighetsarbete. Även enskilda personer
kan använda det. I arbetet med E-verktyget har
Handisam och SKL även initierat ett nätverk för
219
anställda och politiker i kommun och landsting/
region, Nätverket för tillgänglighetsfrågor. Nätverket
består av personer som antingen arbetar
med eller har intresse för tillgänglighetsfrågor.
Tillgänglighet till kultur
Enligt Statens kulturråds redovisning av myndighetens
arbete med funktionshinderspolitiken
Kultur för alla – inget hinder (2012) finns det
brister i tillgängligheten hos många av kulturens
aktörer. För kulturaktörer som får statliga bidrag
via Statens kulturråd eller regionerna finns det
dock en relativt god bild av hur läget ser ut och
det pågår många aktiviteter för att göra kulturen
tillgänglig för alla.
I rapporten Kultur för alla – inget hinder genomfördes
en undersökning bland 301 aktörer
som får bidrag av Statens kulturråd. Undersökningen
fokuserade på tre aspekter som är viktiga
för att tillgängliggöra kulturen: att det finns handlingsplaner
för att öka tillgängligheten, enkelt avhjälpta
hinder och tillgängliga webbplatser och
e-tjänster. Nästan hälften av de svarande, 42 procent,
har en handlingsplan och 33 procent har påbörjat
ett arbete med en handlingsplan. Av handlingsplanerna
togs 40 procent fram före 2007,
men nästan alla dessa planer har uppdaterats
sedan dess. En fjärdedel av planerna hade reviderats
2012. För den fysiska tillgängligheten och
enkelt avhjälpta hinder var det 44 procent som
hade inventerat sina publika lokaler fullt ut, 43
procent hade delvis gjort det. Av dessa var det 16
procent som hade åtgärdat alla enkelt avhjälpta
hinder och 50 procent som gjort det till stor del.
Det framkom också i undersökningen att kulturaktörerna
var osäkra på vad som menas med enkelt
avhjälpta hinder. Statens kulturråd bedömer
att det behövs bättre information kring detta. Ytterligare
en svårighet är att många av aktörerna
inte verkar i egna lokaler och därför har svårare
att påverka tillgängligheten.