Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

i olika förutsättningar mellan elever, samtidigt
som rätten till särskilt stöd är begränsad (www.
skolverket.se). I skollagen påpekas dock att de
elever som lätt når de kunskapskrav som minst
ska uppnås ska få ledning och stimulans för att
nå längre i kunskapsutvecklingen.
Skolinspektionen (2011a) har i en granskning
av 21 grundskolor konstaterat stora variationer
när det gäller dyslexi, läs- och skrivsvårigheter.
Skolorna använder olika system för att uppmärksamma
och kartlägga detta som får konsekvenser
för stödet. Väntetiden för utredning kan
variera från över ett år till att i princip direkt få
en utredning gjord.
Skolinspektionen konstaterade också att skolorna
behöver bli bättre i sitt arbete för den aktuella
gruppen. I omkring hälften av skolorna gavs
särskilt stöd utanför klassen, samtidigt som sådant
stöd enligt läroplanen i första hand ska ges
i den ordinarie klassen.
De konstaterade vidare att skolorna behöver bli
bättre på att göra mer heltäckande analyser som
täcker in individnivå, men också grupp- och organisationsnivå.
Skolornas åtgärdsprogram behöver
få bättre kvalitet och lärarnas kompetens
behöver ofta utvecklas. Både skolor och kommuner
behöver också bli bättre på att följa upp
måluppfyllelsen för elever, bland annat för unga
med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi.
Det finns också indikationer på att kunskapen
om elevernas stödbehov ofta är begränsad, att
åtgärdsprogram inte alltid tas fram och att utredningarna
ibland tar omotiverat lång tid. Skolinspektionens
(2012a) granskning visar att arbetet
behöver förstärkas, särskilt på gymnasienivå.
Dessa brister riskerar att drabba unga med funktionsnedsättning
särskilt hårt.
Utifrån en granskning av ytterligare ett antal
skolor har Skolinspektionen (2012b) också
konstaterat stora brister i lärarnas kunskap om
behov bland enskilda elever med diagnos inom
57
autismspektrumtillstånd. Detta gör att insatser
tenderar att bli mer generella och inte anpassade
till enskilda elever. Åtgärderna följs dessutom
sällan upp vilket gör att stödet därmed inte på
ett systematiskt sätt förbättras efter hand. Därför
föreslog Skolinspektionen kompetensutveckling
av lärarna, bättre utredningar och att lärarna
har mer kontakt med elevhälsan vid skolorna.
Av en utredning om tolkanvändning (SOU
2011:83) framgår att tolktjänst verkar vara
mycket ovanligt inom skolan och vuxenutbildningen.
Det är mer vanligt inom folkbildningen
och högskoleutbildningen. Det finns till exempel
kommuner som anställer elevassistenter som
har varierande grad av teckenspråkskompetens
som stöd åt en eller flera elever. Det finns också
en diskussion mellan landsting och skolhuvudmän
om var ansvaret ligger för tolkning i samband
med föräldramöten och utvecklingssamtal.
En statlig myndighet för tolktjänst har föreslagits
för att skapa en ingång till denna typ av stöd.
Unga synskadade (2011) har också lyft fram
flera förbättringsområden, bland annat en bättre
planering och samordning av det pedagogiska
stödet i skolan. Samtidigt har engagemanget för
tydligare stöd överlag blivit bättre bland tjänstemän,
ledning och lärare.
Eget ansvar för att hävda
rättigheter och få stöd
Att få en tidig diagnos beskrevs av några också
som viktigt för att själva kunna hävda sina rättigheter,
eller för möjligheten för föräldrar att
hävda barnens rätt. Omkring hälften av de intervjuade
lyfte fram just att de själva har fått ta ansvar
för att hävda sin rätt eller för att informera
skolan om vilken rätt till stöd som de har. En
viktig aspekt är att det då i större utsträckning
kan vara de mest resursstarka, och som har anhöriga
som kan vara med och hävda rättigheter,
som får det stöd alla har rätt till.