Ungdomsstyrelsen, utredning, Fokus 12

”Alltså vi människor tolkar saker och
ting på olika sätt. Det som personalen
kanske tolkar på ett positivt sätt, var inte
positivt för mig, för mig var det negativt.
Som till exempel att få sprutor, det kan
hända att det tolkas som en bra behandling,
bra sätt för att lindra de symtom jag
har, men jag kände det inte så, för jag
fick en massa biverkningar, när jag fick
dom här ampullerna, jag blev torr i munnen,
jag kände mig hängig, trött, slö. Jag
kunde inte liksom göra vardagligt arbete
som andra. Alltså i dagens läge, alla jag
känner, alla mina kompisar… Jag kan
inte leva som dom och det är på grund av
den behandlingen jag fick. Mitt liv är
förstört, jag ligger på nolla! Och de andra
ligger mycket, mycket högre och
bättre än mig, de är arbetare, de har eget
liv, de försörjer sig på egen hand.”
Bakur beskriver sin livssituation som kaotisk
och uttrycker en känsla av maktlöshet i den situation
han hamnat i, men han har inte gett upp
kampen om att kunna förändra sin situation.
Han ger uttryck för en stark tilltro till sin egen
förmåga att påverka och att återupprätta sin
värdighet. Så fort tillfälle ges berättar han sin
historia för andra och har nu också mött professionella
som tillstår att han på grund av missförstånd
och olyckliga omständigheter varit utsatt
för felbehandling.
Hans framtidsdrömmar riktas mot det han uppfattar
som det normala livet – att få vara arbetare,
ha en bostad och försörja sig själv. ”Det
är inte kroppen som styr mig, det är jag som
styr kroppen”, säger han bestämt och visar med
tydlighet att han visserligen är hunsad och nedtryckt,
men inte kraftlös! Bakur kan sägas vara
en missförstådd rebell, men alls inte bruten.
Hans framtidstro är tydlig, ”jag måste lämna
247
detta bakom mig och bli en ny människa, med
nya krafter”, säger han med eftertryck.
De missförstådda rebellernas
förhållningssätt och strategier
Sättet att förhålla sig till välfärssystemets aktörer
kännetecknas av att personerna i denna
grupp uttrycker att de ser strukturella och institutionella
orsaker till sin situation, där vårdsystemet
ser individuella orsaker. De har ofta negativa
erfarenheter av kontakter med olika vårdgivare.
Bakur uppfattar att den behandling han fått
snarare har stjälpt än hjälpt honom. I detta blir
det också tydligt hur han förhåller sig till vårdsystemets
sätt att se på honom, ”vi människor
tolkar saker på olika sätt”, säger han och erkänner
på så sätt vårdsystemets intention att göra
det som de uppfattar som riktigt och gott, men
tillskriver också sig själv rätten att ha en annan
uppfattning om vad som är bra för honom. För
andra handlar det snarare om att de avstår från
hjälp när de inte kan få hjälpen på det sätt de
själva ber om och tycker sig behöva, utifrån hur
de själva definierar sina problem. Erik har fått
diagnosen ADHD, men beskriver sig själv som
arbetslös, bostadslös och lite allmänt bråkig. Så
här berättar han om sin situation:
”Jag vill ha ett ställe som är mitt där jag
kan försöka reparera mig själv och faktiskt
bli en del av samhället. Men jag vill
ha någon riktig stans att bo, inte ett
vandrarhem, hotell eller gruppboende
utan en riktig bostad. Som jag lever nu
då har jag i alla fall min frihet, vilket är
något som jag uppskattar.”
Erik menar dock att kontakterna med välfärdssystemets
företrädare snarare försvårat än
underlättat möjligheterna för honom att kunna
etablera sig i samhället.